Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två prosadikter. Av Solveig Johs - Korsväg i hård kyla - Stum sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Korsväg i hård kyla
blivit sent och kallt, kvällen är nära och
denna halvskymning är motbjudande som
allt halvt. Du säger att jag ser ut som ett
spöke, en mörk kappa och ett vitt ansikte
med svarta, uppspärrade ögon som
döds-skallehål. Ja, mina blickar är främlingens
spöklika, sökande en punkt att stanna vid,
brända av mörkret. Och du är en grå figur
som en hälft av mitt liv, kanske
nödvändig för mig men omöjlig att nå för att min
trötthet är stor och aldrig blir mindre och
mitt liv har varit mitt så länge att jag
redan är formad och hårdnad för det som
är kvar. Och du själv! icke ett ögonblick
trodde jag att det var annorlunda för dig.
Dina ord sade mig att jag hade rätt,
liksom dina handlingar, de du berättat mig
och de jag sett. Men hellre denna hårda,
erkända köld hos oss än allt det vekliga
vi kommer från.
Må iskallt bliva allt det alltför ljumma
i allt, som halvt är välment, halvt är svek,
må isen kyla hårt och rakt det krumma
hos varje själ som varit alltför vek.
Och nu kan jag följa dig till ditt rum,
nu är våra rörelser bundna och den lust vi
känner ligger för djupt, är som gårdens
svarta, tunga mörker och du rullar ner
gardinerna för att dölja oss men rullar upp
dem igen för att ingen ska misstänka
något som ändå inte kan bli till.
Men nu först kan vi bygga vårt hus där
våra stilar sammanvävs till harmoni, först
nu när vi inte längre har någonting att
bygga på och inte hoppas på något hos
varandra. Bygga i det största tvivlet som
är en tro, tron på ingenting som gör vårt
liv lättare. Tron på ingenting är vår
fasthet, är vår starka förvissning att allt som
hänt har hänt oss båda och allt som
kommer att hända inte längre kan skapa oro
ty detta iskalla som livet givit oss kommer
till slut att föra oss rakt igenom och
denna hårdhet kommer att hålla ihop vårt
sönderfallande jag till oförstörbarhet.
Och nu när vi skiljs ligger allting starkt
och klart inom oss trots att vi inte uttalat
orden och denna stund då våra vägar
korsade varandra gör oss mindre ensamma
och kanske tar vi med oss på färden en
förnyad önskan att mötas igen bortom
köld och is, denna köld och is som vi
måste konstatera innan vi kan bortse från den.
När jag återkommer till mitt rum måste
jag flytta, det har blivit för trångt och mitt
hem finns i rörelsen, den yttre och inre.
Jag måste resa långt bort från ett grymt
avsked i ett abstrakt rums tomhet till detta
minne för att överblicka det.
Men giver köld blott styrka åt det sjuka
och kan förnyad varmtids friska tö
till nyfött liv det hårdnade uppmjuka
ur tusenårig istids is och snö,
då vakne det att icke mera dö!
Stum sorg
Oron skälver i sömnen, det ludna,
stumma, skrikfyllda djuret trevar på mina
ögonlock tills det klarvaken rycker mig upp. Det
är mörkt, dagen har sorg, klockan är tio
minuter i elva, jag har försovit mig, alla
har sovit över det som har sin gång. Den
onda flickan sover vid min sida. En säng
är tom. Någon fattas. Se ut genom
fönstret! —
Ja, där nere i trädgården, där nere går
hon, jag visste det, står hon, halvklädd
med ryggen vänd mot mig. Barfota i det
våta lövtäcket, med bar rygg isolerad
mellan vita dimväggar. Jag ropar. Å, dessa
gulbruna höstlöv, denna fräcka, mörka dag.
Hon ber inte till något, står bara vänd
mot ingenting utanför sitt eget jag,
innesluten i det. Jag får svar av blicken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
