Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
hon också har humor (Lycko-Pers resa),
kommer att låta tala om sig!
*
Tvåhundraårsminnet av GOETHES födelse
högtidlighölls på Dramatens stora scen med
framförandet av Egmont. Lyriksamfundet
hade kanske haft större skyldigheter härvidlag
än Dramaten, men föreställningen var
troligen ett utslag av teaterchefens starka
kulturella pliktkänsla. Om nu så skulle vara
hade vi väl hellre sett »Iphigenia» eller första
delen av »Faust», men »Egmont» hade tydligen
föredragits med hänsyn till skådespelets
nationella frihetspatos, som kunde tänkas vinna
genklang hos efterkrigspubliken. Ingen
litteraturhistorisk högaktning kan dock
undanskymma, att det var en oinspirerad, dåligt
iscensatt föreställning. Göran Gentele hade
åter offrat åt sin svaghet för grunda scendjup
och tablåarrangemang i ytplanet, denna gång
gjorda efter nederländsk konst, varvid det
dock blev mera sexton- än femtonhundratal:
gruppbilder, paradporträtt, interiörer.
Spanjorernas gulbleka ansikten och svarta dräkter
stod eljest verkningsfullt mot nederländarnas
levnadsfriskare och brokigare färger, och det
var ett lyckat grepp att låta Albas vakter
marschera med dova steg genom gatorna
nattetid. Men folkscenerna fick i par fall ett
fatalt tycke av larmande buskteater, och
bland skådespelarna var det särskilt synd om
Birgitta Valberg, totalt felplacerad som
Klär-chens mor, samt Anna Lindahl, vilken som
Margareta av Parma föreföll blamant
felin-struerad. När det flera gånger talas om
ståt-hållarinnans klokhet och måttfullhet, får
denna inte göras till en tyrannisk och skrikig
teaterhysterika. Inte ett dugg Goethe, bara
Gentele och enbart fånigt var påhittet med
liktornarna, och varför skulle den ilsket
rödhårige uppviglaren (av vilken Henrik Schildt
för övrigt gjorde en suggestiv, personligt
tillskuren profil) släpa med sig en redlöst berusad
kvinna?
I titelrollen var Uno Henning en grånad
och lättsinnig krigsöverste med bevarad
tjuskraft, men var blev det av den ungdomligt
överdådige, solige och sorglöse hjälte som
Goethe — och Klärchen! — drömt om? En
god kväll hade Maj-Britt Nilsson som en
Klärchen av mycken älsklighet och germansk
innerlighet, även om den berömda visan
(»Himmelhoch jauchzend, Zum Tode betrübt»)
föll till marken, framförd i översättning och
utan sångröst, samt Olof Widgren, som av
Alba gjorde en likblek, sammanbiten och
dyster fanatiker med sjukligt röda läppar och
statuariskt förstelnad hållning. Dialogen
mellan Alba och Egmont, mellan absolutism och
nationalliberalism, blev ändå ett slags
höjdpunkt i föreställningen, medan vi förskonades
från den scen där Klärchen, kostymerad som
Friheten, visar sig i en syn för den dödsdömde
Egmont i fängelsehålan.
*
STRINDBERGS enaktare Paria, framförd
som eftermiddagsprogram på lilla scenen,
blev Dramatens första »riktiga» föreställning
denna höst, den första konstnärliga segern
och tillika den största, som inte överträffades
senare. Med Rune Carlsten som regissör samt
Lars Hanson och Anders Henrikson i den
intellektuella bältespänningens båda roller
blev det ett stycke lysande teater, på en gång
knivskarpt schackspel och lågmält
kammarspel av intensivt förtätad stämning, där
rösterna aldrig höjdes och där endast små
stillsamma sättningar i atmosfär, tonfall, rytm
och tempo markerade pjäsernas förflyttning
och hjärnkampens växlande faser. Från första
stund hade man ett levande intryck av den
åsktyngda luften och den dallrande solhettan
en högsommarsöndag på skånska slätten, då
kyrkklockorna klämtar i fjärran, hönsen
kacklar och ovädersmolnen skockas utanför
fönstren men drar förbi utan att urladda sig.
Georg Magnussons lantliga åttiotalsinteriör
med hiskliga tapeter och gruppbild av
kungahuset på väggen gjorde ett ytterst
övertygande intryck. Och så det lilla mästerstycket
spelades!
Lars Hanson gjorde den lågrasige, den
födde förbrytaren med krum rygg, håret
sned-slickat över pannan, blicken skygg och irrande
och munnen enfaldigt halvöppen. Redan hans
undflyende hållning röjde den inre
osäkerheten. Det krypande, lismande sättet, de
för-lägna små hostningarna, de nervösa
omtag-ningarna av enstaka ord, den besvärande
handsvetten — allt talade om ett skumt
förflutet, men allt var samtidigt så stillfärdigt,
så järnhårt behärskat, att det lilla utbrottet
då motparten visade sig genomskåda hans
hemlighet blev dubbelt verkningsfullt. Nu
sattes den oljiga serviliteten in, det förljugna
självmedlidandet, för att i sin tur, då han
tror sig stå inför en ostraffad men större
brottsling än han själv, avlösas av lättnad
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:37:30 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0146.html
