Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - T. E. Hulme. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teddy Brunius
japanska litteraturen till ett dramatiskt
maskspel »noh». Pound hoppades alltmer på en
dylik utveckling i sin och generationens
diktning. Förutsättningar finns, skriver han:
»After an intolerable generation we find again
this awakening, not in one spot but in several,
Lewis, Brzeska, James Joyce, T. S. Eliot, all
proving independently and sporadically that
the possession of a certain measure of
intel-lect, education and enlightenment does not
absolutely unfit a man for artistic
composition.» Diagnos och prognos anno 1916.
Yortex, virveln, var det centrala i
vorticis-mens doktrin, en ersättning för kubismens kub.
Bilden var det centrala i imagismen, den
litterära parallelltendensen. I tidskriften »Blast»,
som utgavs av Wyndham Lewis — konstnär,
diktare och manifestförfattare —• och Pound,
samlades imagister och vorticister.
Konstnärer och diktare gick hand i hand, arbetade
spalt vid spalt liksom tidigare i engelska
stilskiften prerafaeliter och esteticister. Pound
var en effektiv propagandist. I tidskriften
»The Egoist» skrev han: »Jag måste bekänna
att jag fått ut mer glädje av Wyndham Lewis’
arbeten än av Poussins och Apelles’.» Och från
Trieste sände James Joyce ett klipp ur en
italiensk tidning, som berättade om den nya
rörelsen i England, vorticismen. Det var
sommaren 1914, då »Blast» utkom med sitt
första häfte. Kriget hämmade och fördröjde
expansionen.
Pound har inte glömt kumpanerna. Ännu i
»Pisan Cantos», i sjuttioåttonde sången, lyser
ett minne:
Gaudiers ord har inte utplånats
inte heller Hulmes eller Wyndhams,
Mana Aboda.
»Mana Aboda» ■—• det var namnet på en av
de fem dikter av Hulme, vilka Pound sökte
föra över kotterigränsen genom att trycka
och deklamera.
Hulme blev aldrig en naivt skapande
lyriker. Han kunde kanske ha blivit det. »But
this seemed to him too facile...» Han blev
doktrinär och ville att kretsen kring honom
skulle arbeta efter hans riktlinjer,
konstnärer såväl som diktare. Hans egen dikt
gav inte uttryck åt livets alla möjligheter
utan åt ett program. Men i sitt liv höll
han lika benhårt på sitt program som i sin
dikt. Han hade funnit ett par formler och
dem ville han förverkliga i alla livsföringens
sektorer. Från sin bestämda doktrin utforma-
de han sina krav på konst och litteratur, på
politik och dagligt liv. Hela sitt författarskap
betraktade han som marginalanteckningar
till Pascal.
Det var ingen slump att Hulme
introducerade Georges Sorels »Réflexions sur la
vio-lence» för engelsk läsekrets, Sorel som bakom
sin aktivitetsromantik hade Pascals dogmer
som drivkraft. Handlingsförhärligandet finns
i Hulmes skrifter, men även hans liv är
bestämt av slagjärnet, »the knuckleduster». I
sin Sorelstudie, som inleder hans översättning
av tankar om våldet, utgår Hulme från ett
yttrande av Proudhon i vilket det heter att
man bör ta sig i akt för det filantropiska nitet
att göra människan till en fredlig
samhällsvarelse. Varje möjlighet till heroism och
revolution skulle berövas människan i en tillvaro
utan krig. »Philantrope, vous parlez d’abolir
la guerre, prenez garde de dégrader le genre
humain/» Liksom Proudhon och Sorel ansåg
Hulme förmågan till våldshandlingar vara en
prydnad för människosläktet.
Denna åsikt prövade Hulme i sitt liv. 1904
blev han relegerad från Cambridge för
anstiftande av bråk. Han hade rättat uttalet på
ett par skådespelare. Eftersom han var född
i Staffordshire och talade samma dialekt som
Dr Samuel Johnson och ägde dennes
påstri-dighet, ansåg han att språklig korrekthet gick
före hans egen universitetskarriär. Fysiskt
underlag för sin våldsideologi erhöll han av
hårt arbete i Kanada. En av de få gånger han
berättar om sig själv bekänner han en
genomgripande upplevelse: »Första gången jag kände
det nödvändiga och oundvikliga i vers var då
jag önskade återge den säregna känsla som
framkallades av de platta vidderna och vida
horisonterna på västra Kanadas jungfruliga
prärie.»
Intill 1912 förde Hulme en vagabonderande
tillvaro i Europa. Han studerade vid olika
universitet och lärde personligen känna
konsthistorikern Wilhelm Worringer,
antiroman-tikern Pierre Lasserre och Henri Bergson,
vilka präglade hans åsikter i konst, litteratur
och filosofi. Det har sagts att Hulme inte
formulerat en egen tanke. Det är sant att
källorna för hans författarskap redan är
nämnda och att Hulme utnyttjade dem
genomgående. Men han kunde formulera och
kombinera självständigt. Han blev av
betydelse, som ett kommunicerande kärl.
Av Henri Bergson erhöll han en entusiastisk
rekommendationsskrivelse till Cambridge, där
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
