Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gudrun Osvivrsdotter. En kvinnogestalt i en isländingasaga. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Alv in g
»Hur länge skall du vara där oppe», undrade
Torhalla.
»Troligtvis rider jag tillbaka om torsdag»,
svarade Kjartan.
»Vill du göra mig en tjänst,» sade Torhalla.
»Jag har en släkting däroppe. Han har lovat
mig en halv mark vadmal. Vill du hämta det
och ta det med dig, när du rider tillbaka?»
Kjartan lovade att göra det.
På kvällen samma dag kom Torhalla ned
till Laugar. Där frågade de efter nytt, som
folket gör än i dag på en isländsk bondgård.
Torhalla berättade, att hon träffat Kj artan
Olavsson på väg opp till Gilsfjorden. De
undrade, hur länge han skulle vara däroppe, och
hon talade om, både att han tänkte rida
tillbaka torsdagen efter påsk, och vilken väg
han sagt, att han ämnade rida.
På torsdagsmorgonen var Gudrun på Laugar
tidigt uppe. Hon gick dit, där hennes bröder
sov, och väckte en av dem. När han såg, att
det var Gudrun, frågade han, vad hon ville,
eftersom hon var på benen så tidigt. Gudrun
frågade, vad de skulle ha för sig under dagen.
Brodern svarade, att de tänkte hålla sig stilla.
»Nu är det inte mycket att göra», sade han.
Då sade Gudrun: »Om ni vore döttrar till
en bonde, då vore det skaplynne som ni fått,
väl på sin plats, för ni duger då varken till
gott eller ont. En sådan skymf, som Kj artan
har tillfogat er, och ni ligger och sover, fast
han rider här förbi med en enda man i följe.
Sådana som ni har inte mer minne än en gris.
Inte tror jag det är mycket hopp, att ni skall
ha mod att angripa Kjartan hemma hos sig,
om ni inte törs träffa honom nu, när han är
ute med en man eller två, medan ni sitter här
och talar stora ord och är så många.»
Brodern svarade, att det var inte litet vad
hon tog i, men medgav, att hon hade rätt.
Därpå sprang han opp och klädde sig, och
detsamma gjorde de andra bröderna, den ene
efter den andre. Därpå rustade de sig att
lägga sig i bakhåll för Kjartan.
Gudrun frågade nu Bolie, om han inte
tänkte följa med. Bolie svarade, att det gick
inte an, så nära fränder, som han och Kjartan
var, och han framhöll också, hur kärleksfullt
Olav, Kjartans far, hade vårdat och fostrat
honom.
»Det du säger är sant», svarade Gudrun,
»men till en sådan lyckoman blev du inte född,
att du alltid kan vara alla till lags, och mellan
oss två är det slut, om du drar dig undan
från denna färden.»
Bolie tog då sina vapen och satte sig opp
på sin häst med de andra. De voro nio man
sammanlagt, som redo upp genom
Svinadalen för att lägga sig i försåt för Kjartan,
som skulle rida fram där med två man i följe.
Den ojämna kampen slutade självfallet med
Kjartans död. För ett hugg av Bolies svärd
föll han, och med huvudet i fosterbroderns
knä drog han sin sista suck.
När Bolie kom hem till Laugar gick Gudrun
honom till mötes och frågade, hur långt det
var lidet på dagen. Bolie svarade, att det var
nontid, dvs. ett stycke fram på eftermiddagen.
»Ett gott dagsverke har vi gjort», sade
Gudrun. »Jag har spunnit garn till tolv alnar
väv1, och du har dräpt Kjartan.»
»Sent«, svarade Bolie, »skall denna olycka
gå ur mitt sinne, även om du inte påminner,
mig om den.»
»Det kallar jag inte för olycka», sade
Gudrun, »att Kjartan inte längre kan trampa oss
under fötterna. — Men det bästa nämner jag
sist: Hrevna skrattar nog inte när hon går
till sängs i kväll.»
»Det är ovisst», svarade Bolie, »om hon
blir blekare vid denna nyheten än du.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
