Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Roland Kempe. Av Hans Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roland,
Exteriör i Madrid. Lavyr 1949.
når dem utan brottning med problemen
kring det tekniska, vilket följaktligen
också saknas som bildernas underlag. Denna
subjektiva metod kan självfallet kallas
romantisk, men knappast följden härav.
Alla svärmiska, nebulösa effekter har han
noga undvikit så när som på ett par
undantag: »Främlingen» (1936) och »Fransk
järnvägsstation» (1938). Den förra döptes av
kritiker välmotiverat till »Hans Alienus»;
namnet kunde i viss mån också ha gällt
bildens upphovsman, en spansksinnad man
begåvad med en utomordentlig lätthet för
att arbeta med penslarna. Denne
aristokratiske, en smula isolerade vagabond
brukar vilja lämna sitt land i januari med
ögonmärke på någon ort söder om Alperna
eller Pyrenéerna och återkomma
midsommartid; hittills har detta reseprogram
nästan regelbundet blivit genomfört.
Hösttid blir så arbetstid för Kempe som
då har sin årliga vandring bakom sig, men
som samtidigt börjar se fram emot nya
strövtåg, strövtåg utan slut. Observatören
Kempe
Sol och skugga. Lavyr 1949.
blir nu regissör. Ett spanskt eller italienskt
tema kommer steg för steg att gå mot en
magnifik inscenering, allteftersom de olika
materialen bearbetas. Oljan skrapas eller
laseras därhän, att den får ett mystiskt
djup, en intensiv osynlig brännbarhet. Ur
gråtonigheten spränger ibland dova
färgklanger fram, ibland nästan ettrigt ljudande.
Kanske får det grå helt ge vika för hav av
opak karmin mot kobolt, ljusockra ställs
mot purpurbrunt. Lointainernas husmassor
i de många stadslandskapen formar sig som
en drabbning mellan ett otal takvolymer,
trädkronorna får en tragisk resning, ett par
gendarmer ställs upp som två isolerade
heroer mot ett kompositionsfundament av
statuariska, sammanfogade
människogestalter. Figurationernas konturer förlänges
ibland till att bryta in i varandra. Inte
sällan uppstår en sådan koncentration av
dramatiskt verkande beståndsdelar, att det
måleriska dramat blir opera, en opera som
verkar att på en gång vara orkestrerad av
Verdi, de Falla och Prokofiev.
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
