Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En svensk äventyrare på Kamtjatka. Av T. J. Arne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk äventyrare på Kamtjatka
Av T. J. Arne
svenska adelns ättartavlor läser man
en kort notis om en man, vars öde väcker
ens intresse. Hans namn var Lorenz Carl
Wijnbladh, »född 4 febr. 1723, tjänade vid
artilleriet i Sverige, landsflyktig, stannade
1 Ryssland, där han skall blivit major, men
skickades därifrån för brott landsflyktig till
Kamtjatka, varifrån han 1771 rymde med
Berriowsky (!). Skall dött ogift.»
Fadern, kapten Nils von Wijnbladh dog
när sonen var fyra år gammal, modern,
född Strokirk, tre år senare. Man kan gissa,
att den föräldralöse sjuåringen upptogs av
farfadern, som ägde gården Kvalsta i
Ös-tuna socken och först avled 1744.
Året 1747 dyker den unge Wijnbladh upp
som sin ätts huvudman vid den stormiga
riksdagen 1746—1747. Han var då 24 år.
Den 4 maj behandlades vid ett
sammanträde inom ståndet en ansökan av
Wijnbladh om befordran — han var då
styck-junkare vid artilleriet och hade anställts
2 år tidigare — vari han uppräknade sina
tjänster och vad han lidit. Han tröstades
några dagar senare med att jämte några
andra adelsmän få emottaga
voteringssedlarna och ha inseende över voteringen.
Senare på året debatterades den stora sekreta
deputationens förslag att öka statens
inkomster genom att lämna
brännvinsbränningen hel och hållen åt Kronan, vilken
kunde bortarrendera den till privata
personer, som därtill anmälde sig och ställde
behörig säkerhet. De skulle betala från 8
till 12 daler silvermynt och därutöver för
tunnan allteftersom spannmålspriset stege
eller sjönke etc. etc. I inalles 11 punkter
redogjorde de deputerade för sitt förslag,
vilket syftade till 1) att brännvin skulle
vara till fångs för folket, 2) att dranken
icke skulle saknas för kreaturen, 3) att
själva bränningen inskränktes och
minskades till sådan ansenlig besparing och
likafullt 4) att Kronan av brännvinet kunde
vinna en ansenlig inkomst till statsbristens
fyllande.
Wijnbladh, som troligen hade en viss
dragning till mösspartiet, utlät sig nu också
i denna fråga: »Allmogen hade så mycket
svårare att begå sig utan brännevin, som
de ofta måste göra långa resor och kunna
då intet föra med sig så mycket dricka som
behöves, men väl en liten kagge brännevin,
vilket också är långt tjänligare, alldenstund
drickat om vintern fryser och om sommaren
surnar. Dessutom brukades på många orter
en så försiktig hushållning av allmogen, att
de just intet använde mycket spannmål till
bränning, utan av frukt och runnbär samt
annat dylikt med någon tillsats av slösäd,
bränna sitt brännevin» och Wijnbladh
till-lade ytterligare, »att om allmogen sielve
inte skulle få bränna brännevin, utan bliva
föranlåtne att resa lång väg och hämta det
från de i orterne inrättade allmänne
bränneriet skulle de därigenom mycket komma
att försumma och eftersätta sin tid till
hemmanets bruk och annat angeläget
arbete.»
Trots Wijnbladhs människovänliga
inlägg segrade den sekreta deputationens
betänkande med 173 ja-röster mot 144 nej.
Den 5 november 1747 anmälde herr
Stierneld vid Adelns sammanträde »huru-
Illustrationerna äro hämtade ur Benjowskis »Memoirs and travels», London 1790.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
