Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare. Av Nils Lundqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare
»Händelsevis hade min husbonde rest till
Capua för att ordna några småaffärer. Jag
passade på då och fick en gast hos oss att
följa med mig till femte milstenen. Han var
soldat och stark som Orcus. Vi gav oss i väg
i tidiga ottan. Fullmånen sken, och det var
ljust som mitt på dagen. Vi kommo så till
begravningsplatsen. Soldaten började sno
omkring och titta på gravstenarna. Själv
satte jag mig ned och småsjöng och
räknade gravstenar.» (Det förra väl för att
söka hålla humöret uppe). »När jag såg
mig om efter kamraten, höll han på att
kläda av sig och lade sina kläder vid
vägkanten. Jag lyckades kravla mig opp,
hjärtat hade jag i halsgropen och var som
förstenad. Kamraten vätte sina kläder runt
om och vart så i ett huj förvandlad till en
varg. Så började han tjuta och satte av till
skogs. Jag fram till kläderna för att taga
vara på dem, men då var de förvandlade till
sten. Jag höll på att köla vippen utav
skräck. Men jag drog mitt svärd och slogs
med skuggor hela vägen, ända tills jag kom
till landstället, dit jag ämnade mig. Men
jag såg ut som ett spöke, jag kunde knappt
andas, och svetten rann om mig i strömmar;
jag höll på att aldrig bli människa igen.
Frun i huset sade: »Ja, hade du kommit litet
tidigare, kunde du ha hjälpt oss, för en varg
var här för en stund se’n och rev alla fåren
för oss och for fram som den värsta slaktare.
Alldeles ostraffat förstås fick han ju inte
härja, för våran slav gav honom med
spjutet en redig minnesbeta i halsen.» Då jag
hade hört det, fick jag inte en blund i mina
ögon, utan så fort det blev ljust, satte jag
av i språng hemåt, kvickt som en lurad
krö-gare. När jag kom till den platsen, där
kläderna blivit förvandlade till sten, se, då
fanns där bara en blodpöl! Men när jag
kom hem, så låg min soldat i sängen som
en slaktad oxe, och en läkare hölls och
pysslade med halsen på honom. Då begrep jag,
att han var en varulv, och från den stunden
kunde jag inte förmå mig till att äta en
brödbit med honom, om man så slagit ihjäl
mig. Andra får ju tänka om den här saken
vad de vill, men jag vill ha edra skyddsandar
till fiender, om jag ljuger». Personligen var
väl Petronius en skeptisk världsman, men
hans teckning av den småborgerliga
romarens naiva övertro bär äkthetens prägel. I
Gudsstaten XVIII 18 säger sig Augustinus
ha i Italien hört berättas om krögerskor,
som genom i ost inlagt gift förvandlat
värdshusgäster till lastdjur, dock med
bibehållet mänskligt medvetande. Efter
välförrättat husdjursvärv hade de förtrollade
återfått mänsklig gestalt.
Kyrkofadern säger sig betvivla, att en
verklig gestaltförvandling ägt rum — makt
därtill ägde endast Gud •— men han hänvisar
på möjligheten, att djävulen låtit de
åsyftade offren i drömmen eller i
hallucinatorisk inbillning erfara en sådan upplevelse1.
Uppsägandet av bordsgemenskapen och
bekantskapen med varulvsmannen är ett
för antikens själviska försiktighet typiskt
drag. De förtörnade makterna voro minsann
inte blödhjärtat aktsamma, när det gällde
att få in en fullträff på föremålet för deras
vrede. Straffet kunde drabba omgivningen
kollektivt likaväl som den brottslige
personligen. Den gammaltestamentliga
berättelsen om den lydnadsvägrande profeten
Jonas stormiga havsfärd och utlottning är
talande. Inte utan skäl svär sig Horatius
fri från allt umgänge med den spotskt
ogud-aktige, det synnerliga föremålet för
gudarnas hämndeakter. Odenas III II har ett
parti, som i översättning lyder så:
»Jag vill med den ej dela boning,
ej vill jag stiga om bord med honom
i samma båt: den dygdige slås ibland
av hämndens blixt, när boven av straffet nås.»
1 Med företeelser, grundade på
(själv)sugges-tion, är Augustinus väl förtrogen: De Civitate
Dei XIV 24 omtalar han en presbyter
Resti-tutus, som kunde försätta sig själv i ett
hypno-tiskt tillstånd av känslolöshet för tortyr m. m.
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
