Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare. Av Nils Lundqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drag av primitiv övertro hos forntidens greker och romare
den väntade synen hör han något oväntat:
ett åsklikt brak, som säger honom, att
matsalens tak instörtat och krossat alla
bordsgästerna. Ryttarna — det förstod han nu —•
voro Castor och Pollux. — Redan mot den,
som föreföll självsäker reagerade gudarna, i
förstone med misshag, men inom kort ofta
med ett stormväder, som välte överända det
stolta korthuset. Talade man någon gång
med stark tillfredsställelse om sin lycka,
borde man genast ta tillbaka de överord
man oaktsamt kunde råkat fälla. Jag citerar
slutvändningen i ett brev, vari
världsmannen Plinius d. y., kejsar Trajanus’ vän,
prisar sin toskanska lantgårds naturskönhet
och hälsosamma luft: »Också mina kära
anhöriga», heter det, »må där bättre än
någon annanstans; av dem, som jag haft
med mig ditut, har jag i varje fall hittills
— må makterna inte misstycka mina ord!1
— inte förlorat någon. Må nu blott gudarna
unna mig att alltfort njuta denna glädje,
denna orsak att prisa mig lycklig!» Ord av
förhävelse borde man undvika men å andra
sidan också ord, som minde om stundande
olycka. Försiktigast därför att tiga:
’fa-vete linguis!’ Måste man tala om tänkbar
ofärd, användes eufemismernas försiktiga
omskrivningar. Ödmjuk tacksamhet och
hovsam hoppfullhet borde prägla talet.
Ett Xenofon-tal i Anabasis tredje bok är
betecknande. Då grekerna efter Kyros’ död
stodo inför uppgiften att på obanade
hundramilavägar genom okända
fiendeländer taga sig hem till Grekland, rådde i
början svår modlöshet. Den unge atenaren
Xenofon sammankallar då, styrkt av en
»himlasänd» dröm, den grekiska hären och
håller ett uppmuntringstal, som avslutas så:
»Med gudarnas hjälp ha vi många lovande
möjligheter till räddning». En i samma stund
inträffande nysning från en av åhörarna
kom soldaterna att med en hoppfull
ljusning i blicken »med en mun åkalla guden».
(Man jämföre vårt »Gud hjälp!»). Xenofon
1 latin: sit venia dicto!
är inte sen att tolka nysningen som ett
nådigt räddningstecken från Zeus Soter
(’Räddaren’), liksom han kort förut givit en
gynnsam tolkning av en drömsyn med ett
tändande åsknedslag.
Åtskilligt vore här att säga om varseltro
hos antikens folk. I förbigående ett litet
drag ur de förälskades värld, som väl föga
förändrat sig genom tiderna! Samma
förebådande roll, som hos oss tilldelats
prästkragens vita kantblomsfrans, spelade enligt
samstämmiga grekiska och romerska
textställen äpplet, som bekant ett av
kärleksgudinnans attribut. Det gällde för den
älskogs-kranke att mellan tummen och pekfingret
med kraft och lampor krama en färsk
äp-pelkärna så, att den som skjuten ur en
kastmaskin slog emot rummets tak.
Horatius låter (Satir II III) en stoisk filosof
överlägset omnämna bruket.
Romarna skilde mellan omina, förebud,
och prodigia, järtecken. Förebuden hade
intet i och för sig påfallande; det var endast
sambandet med ett maktpåliggande
företag, som gjorde det eljest alldagliga
betydelsefullt. Om en nysning, av grekiska
soldater uppfattad som en himmelsk
bekräftelse, har förut talats, likaså om en blixt,
tolkad som lyckobådande ljusfenomen. Hos
romarna däremot ansågs blixt och åska ha
varnande innebörd. Offentliga
förhandlingar fingo inte pågå, när åskan gick. Att
snava vid anträdande av en betydelsefull
färd ansågs olycksbådande. Kanske var
det av fruktan för att den unga bruden vid
inträdet i makens hem på bröllopsdager
skulle snava och därmed båda vantrevnad i
samlivet, som man brukade bära henne över
tröskeln; kanske var det egendomliga
bruket också ett minne från det kulturskede,
då brudrov var sed.
Som prodigia, järtecken, betecknade
romarna fenomen, som genom sin
naturvidrighet läto ana gudamakternas vrede och
ofelbar ofärd, om vreden inte vederbörligen
blidkades. Företeelser av den typen om-
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
