Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lyrik. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyrik
spektion, som nått det svåra bejakandets
plattform. En lyhördhet, som avlyssnar det
självkritiska i sanningens namn och en annan
lyhördhet, mer bjudande i sin äkta
förbindelse med det icke-uppenbara: »den dolda
åskan i rosorna»:
Kristallportar
Kristallportar
som sakta öppna sig:
in glida vi
döve
plötsligt hörande
i silverarmade viken,
i ljudets landskap:
melodiska ängar
och den dolda åskan i rosorna . . .
Läsaren lystrar, då han ställs inför följande
rader av Malmberg:
Hederliga äro
tystnad, avstånd och förmörkelse —
Jag tror icke Malmberg i sin tidigare diktning
haft behov av ett så prosaiskt adjektiv som
»hederlig». Att han nu använder det är
symptomatiskt för den osmyckade, djärva
direktheten i hans grepp om de problem som
även förr ansatt honom, men som han aldrig
behärskat så suveränt som nu. Det
undan-viknas suggestionsmakt har böjt sig under
makten av det erövrade och behållna:
Stilla satt eremiten
vid speglande flöden.
All storhet tycktes honom liten
och all litenhet omätlig inför döden.
Malmberg har lärt sig av modernismen —
men den knappa, aforistiska stilen är hos
honom dock icke ett lån, den stiger fram ur
den inre erfarenheten. Dunklet hos
Malmberg är icke stilens utan sammanhänger med
ett mentalt krav på osminkad sanning. Med
Ragnar Bengtssons diktsamling
»Förvandlingar» är vi däremot mitt inne i den
40-talistiska stilskolningen. Här är dunklet av
verbal art, formen beslöjande i sin diskreta,
musikaliskt-symboliska tematik. Dunklet hos
Bengtsson gömmer ett essentiellt, men man
är icke alltid säker på, om detta essentiella
innehåll av skalden upplevts
naturnödvändigt. Estetiska krav har på ett
iögonenfallande sätt varit utslagsgivande för denna
lyrik, som synes undvika varje förknippning
med det substantiella. Bengtsson är en
mästare på sitt instrument: versen svävar
tyngdlöst fram och orden gruppera sig till
stillebenkompositioner av fast konstruktion,
men med svart och vitt i färgen som dominans.
Det finns hos 40-talet en tendens mot
stil-förskruvning. Jag tror att detta hänger
samman med den naturliga bristen på erfarenhet
hos yngre diktare. Det psykologiska materialet
är hos dem icke lika avklarnat som hos äldre.
De har svårare att skilja på väsentligt och
oväsentligt. Därför får yngre diktares stil
ibland något krampaktigt (ordet kramp
förekommer ofta hos 40-talets diktare och
förefaller vara symptomatiskt). Bengtssons stora
estetiska sensibilitet har räddat honom från
en överlastad stil och skänkt hans poem en
utsökt balans; de är i bild och ton monokroma.
Det klassiska är hos honom mer av
musikalisk än av bildmässig art, trots dikttitlarnas
klassiskt-mytologiska anspelning. Närmast
den stora pindariska stilen kommer diktaren
i denna fyrrading:
Pindaros till Charon
En skuggas skugga, suset av ett drömträd:
o tag dem med i deras aningslöshet,
låt annat mogna, detta måste bärgas,
det som ej finns är härligast för sinnet.
Karl Vennberg har mer förbehållslöst än
någon annan representerat 40-talet. Han har
tolkat dess andliga dilemma i sin polemiska
lyrik. Om denna lyrik kommer att leva, hänger
detta mindre samman med dess syften, än
med dess oavsiktliga personliga hållning.
Vennbergs stil har en glasklar distinkthet.
Man behöver inte stanna i tvekan om vad
han menar, även då han inte har någon
speciell »mening» i fickan. Som poet söker
han inte ett »djupare dunkel» utan en »klarare
klarhet» (Malmberg). Hans dunkel finns i hans
rådlöshet och i hans sanningslidelse. Giftet i
hans vers är icke glaserat med socker. Men
som temperament är Vennberg långt mer en
dunklets man, än hans dikt ögonskenligt
förråder. Den fränt-bittra säv som rinner
genom ådrorna i hans poesi har sitt hemliga
tillflöde i en självpolemik. Ibland tvingas man
till reflexionen att dess botten är självhatet.
Vennbergs ärende är detsamma i
Fiskefärd som i Halmfackla och Tideräkning. Och
ändå finner man i den sista samlingen en
genomgripande förskjutning i stämningsläget.
Idyllen, som endast fanns till i
bondpermis-sionens ansatser i de tidigare samlingarna, har
brett ut sig och vidgats, som av preludiet
framgår; men endast skenbart. I själva ver-
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
