Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sommar. Tre prosastycken. Av Lars Willius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S o m ?n a r
Tre prosastycken
Av Lar s W lilius,
i.
, OR längesedan cyklade jag över
järnvägen på väg från handelsboden: de två
spåren ute på bangården blänkte till i
solen som silverspännen. Jag cyklade förbi
det gula stationshuset på höger hand med
de utblommade syrenbuskarna runt
omkring. Vinden gick genom de torra bladen:
som prassel av stanniolpapper.
Sen var det den grönt skuggiga allén och
där den tog slut efter nära tvåhundra meter:
heden. Himlen vidgade sig, blekblå av
hetta. Kilometer efter kilometer av
brunlila ödslighet, i nordost knappast en kulle,
en buske: bara denna raka horisontlinje.
Över allt låg en egendomlig violett färgton,
som om man alltid såg genom svagt färgade
glasögon: kanske den berodde på någon
sorts jordstrålning.
Femti meter från vägen stod en klunga
hästar orörliga, med huvudena på varandras
ryggar och piskande svansar. Jag körde av
den knaggliga vägen, lade cykeln i diket
och gick upp i gräset.
Jag välte mig omkull på magen och njöt:
gräset doftade sött och starkt, vinden kom
matt, på väg att alldeles dö ut: denna
enorma frihet. Tystnaden sjöng bort längs den
mjöltorra makadamvägen; den liksom
vände någonstans borta vid det döda
kalkstensbrottet och kom susande tillbaka, som
en bumerang.
Ett par tre kilometer bort gick
landsvägen: den långa raden av telefonstolpar
avtecknade sig mot horisonten och försvann
i grönskan borta vid nästa by: träd och
röda tak och över dem, skimrande i hettan,
kyrkans vita gavel.
Men uppe i luften i nordväst blänkte
något till. Jag visste vad det var: de lätta
bombplanen på väg till övningsfältet flera
mil i väg. Om jag ansträngde mig och kisade
med ögonen kunde jag se att det var fem
stycken och de skilde sig en och en från
formationen nu och gick ner i störtdykning.
Från mitt grodperspektiv försvann de sedan
alldeles bakom den åt detta håll en aning
buktiga horisonten, som om de störtat rakt
i backen, men så dök de upp igen för att
samlas: en gles svärm flugor.
Det hördes inget flygplansbuller:
tystnaden rullade och rullade bort över heden.
Jag reste mig upp och började gå bort mot
cykeln och då hörde jag det först dova,
sedan klarare, ilsket surrande ljudet och
vände mig om.
Ett av planen var på väg söderöver och
just när jag upptäckte det började det den
branta stört dykningen. Jag lyfte upp
cykeln ur diket och stod och såg hur planet
kom rakt ner mot mig och jag rörde mig
inte och kände bara hjärtat kramas ihop
till en liten röd hård ynklig gummiboll.
Planet närmade sig fruktansvärt snabbt,
jag kunde urskilja propellerns cirkelsvisch
och förarens glasögonhuva; det rasande
dånet spräckte sönder sommaren som
sten mot splitterfritt glas och jag tyckte
det blev en stor stjärna av sprickor i
glaset.
Nästan rakt över mig rätade planet upp
sig och steg på en halv minut till en
svindlande höjd, snabbare än en drake i hård
uppvind, men fulare, klumpigare,
artfrämmande. Jag stod kvar och såg hur
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
