Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sommar. Tre prosastycken. Av Lars Willius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sommar
rader av stenhus vars fasader var flammiga
av fukt, fortsatte uppför huvudgatan som
var tom på människor, och svängde in på
torget. Ute på torget stod ett brunnskar
med en naken pojke och en naken flicka
som föreställdes kasta en boll till varandra
och bronsen var brungrön under tunna
rännilar. Till höger låg en park. Träden
stod där massivt gröna och orörliga i regnet
och på sandgångarna hade det bildats stora
sjöar av brungult vatten. En kvinna i gul
regnkappa och rött paraply sprang ut på
gatan mitt framför bilen och jag fick häftigt
bromsa in. En annan bil körde förbi i hög
fart och stänkte upp smutsigt regnvatten;
det var en sportkupé och suffletten var
mörk av väta.
Men sedan var det solsken och asfaltvägen
låg blågrå och jag satt och såg kurvorna
dyka upp framför kylaren, den ena efter
den andra, och jag höll rätt hård fart och
visste att Gretes hår blåste ut som en
solfjäder bakom hennes huvud där hon satt
bredvid mig och jag hörde henne ropa om
vi inte var framme vid havet snart. Jag
tyckte också att vi borde vara uppe på
den högsta punkten vid det här laget men
jag måste ha kommit ihåg fel. Det dröjde,
och vägen bar uppför nu och jag körde
genom en by där trädgårdarna var överfulla
med blommande jasminbuskar och
småpojkarna som lekte på vägen skingrades åt
alla håll när de såg bilen komma, och vägen
bar uppför hela tiden. Och plötsligt var vi
uppe och jag bromsade ner och hela havet
bredde ut sig framför oss med vita
skumkammar; långt ute till havs syntes en ångare
disig och genomblåst, och det var härifrån
man kunde se flera mil längs ner efter
kusten.
Sen var vi därnere nästan med detsamma
och hade ställt bilen på den lilla grässlätten
där den gropiga vägen tog slut, och vi gick
över klipporna i blåsten som lyfte ut
hennes vida blå klänning till en blåklocka och
stängeln var hennes långa bruna ben och
de gula silkebyxorna formade till ett
uppochnervänt hjärta. Vi klädde av oss i
en klippskreva där saltvattnet flög i
glittrande droppar över oss och knäade sedan
försiktigt, nakna och hudfrysande i blåsten,
nerför klippan tills vi kom inom dykhåll.
En väldig våg kom forsande med vita
våt-glimmande tänder och kastade sig mot
klippan och sköljde upp vatten runt
fötterna på oss, och vi dök nästan samtidigt rakt
ner i nästa våg när den var på väg in. Jag
sköt genom det gröna vattnet och det var
ljumt mot uppe på land i blåsten och jag
öppnade ögonen och allt var grönt och jag
kände sältan i min öppna mun; när jag
kom upp till ytan höll just vattnet efter
en våg på att sugas tillbaka från klippan,
som att dra andan, och jag drogs ut ett
stycke samtidigt som jag kraftigt simmade
utåt mot nästa våg.
Den kom nu, väldig; och jag lyftes upp
och tyckte jag skulle glida över lätt och
ledigt när vågkammen tippade över och
slog till mig så jag kom under ytan igen.
Jag fick en kallsup och när jag kom upp
var jag alldeles intill klippan och skräcken
slog ut i blom: att nästa jättevåg skulle
slå mig till blods mot klippan, massakrera
mig. Men vågen som kom var liten och
ganska kraftlös; jag tog emot med händerna
och skrapade dem mot de fina vassa snäckor
som satt fast vid stenen i vattenbrynet,
och så slogs benen häftigt mot klippan
under mig och jag visste att blodet flöt ut
som långa röda vimplar i vattnet och
vajade vilt innan de försvann och en ny vimpel
rann ut. Jag sögs utåt igen. Också nästa
våg var mindre och jag visste att sedan
skulle det komma en jättelik och jag
arbetade förtvivlat för att hinna tillräckligt
långt ut. Jag tyckte att klippan drog och
drog och sög och sög och jag ville bli fri
från den men jag kom ingenstans och
skräcken växte som en svamp medan jag
besinningslöst försökte simma utåt i det
upprörda vattnet.
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
