Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Georg Büchner. Av Walter A. Berendsohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter A. Berendsohn
»Hvad om nu Litteraturen i det hele taget
begyndte at beskæftige sig lidt mere med sjælelige
Tilstande, end med Forlovelser og Baller og
Landture og Ulykkeshændelser som saadanne? Vi
fik erfare lidt om de hemmelige Bevægelser, som
bedrives upaaagtet paa de afsides Steder i sjælen,
den Fornemmelsernes uberegnelige Uorden, det
delikate Fantasiliv holdt under Lupen, disse
Tankens och Föleisens Vandringer i det blaa,
skridtlöse, sporlöse Rejser med Hjærnen och
Hjærtet, saelsomme Nervevirksomheder, Blodets
Hvisken, Benpibernes Bön, hele det ubevidste
Sjæleliv. Og da vilde der blive færre Böger med
den billige ydre Psykologi, som aldrig trevler en
Tidstand op, aldrig dukker ned i den sjælelige
Ransagelse» (Samtiden, 1890, I, 333).
Büchners uttalande avser kanske mer den
yttre påtagliga realismen, Hamsuns
däremot den direkt psykologiska realismen,
men i deras litterära arbeten närma de sig
varandra ännu mera. Liksom Hamsun
skildrar en hungrandes feberfantasier i
»Sult» så skildrar Büchner i
novellfragmentet »Lenz» en själssjuk diktares
utveckling ända fram till vansinnets utbrott,
och även i hans övriga verk intar en
djupborrande själskunskap en mycket
framstående plats.
I dramat »Dantons död» finner man inte
Büchners egen politiska uppfattning,
såsom denna öppet kommer till synes i
»Hessischer Landbote». I »Dantons död»
skapar han i stället en realistisk bild av
det kaos, som han inifrån hade
återupp-levat under sina djupgående studier i
franska revolutionen. Dramats alla
huvudpersoner äro historiska inte bara till namn,
drag och öden. Yttranden, ja, hela
bevarade tal läggas i deras mun enligt
källorna. Men ifråga om
personlighetsskildringen förskjuter Büchner tyngdpunkten:
han visar oss människorna i all deras nakna
mänsklighet. Vilda mardrömmar,
förvirrade inre monologer, utbrott av skiftande
stämningar bidraga till att avslöja
själarna och bilda tillsammans höjdpunkterna
i dramat. Under första akten lyftes
masken från »den blodbesudlade Messias»,
Robespierre, och vi få se hans verkliga
ansikte bakom hans kalla, sedesamma och
omutliga uppsyn. I slutet på tredje akten
uppenbaras Dantons dåliga samvete, som
förlamar honom och driver honom att
söka sin tröst i en kvinnas armar. Och i de
två sista akterna faller den sista slöjan från
männen under deras väntan på döden i
fängelset. Den unge Camille har svårast
att försona sig med döden; som kontrast
till hans bevingade kärlek skildras i fjärde
akten Lucilles vansinne, vilket även
avslutar hela dramat.
I avsikt att fördjupa dramats psykologi
har Büchner spunnit en tät väv av
djupsinniga betraktelser, som täcker alla de
uppträdande personerna. Även detta är ett
verklighetsbetonat drag, under politiskt
upprörda tider sättas överallt problem
under debatt, även de yttersta frågorna.
Kanske har Büchner här gått till överdrift;
genom att återge tankarnas orediga
mångfald har han dock försökt att uttrycka
tidens kaos. Hans egna upplevelser av
hur alla dittills gällande religiösa och ideella
värden börja förfalla blir här ett skiftande
händelseförlopp. Var och en lägger sig till
med idéer och uttryck efter sin livsform,
och djärvast av dem alla kanske Marion,
den vackra och lidelsefulla skökan: »Det
gör detsamma vad man gläds åt, kroppens
vällust, Kristusbilder, blommor eller
leksaker, känslan är dock alltid densamma,
den som njuter mest, den beder också
mest.»
Handlingen i dramat visar ingen
egentlig stegring, ingen tvär vändning. Dantons
öde är redan från början avgjort genom
hans inre förlamning. I slutet av första
akten har Robespierre redan fattat
beslutet om Dantons död. Vad som kommer
därefter är endast ett uppskov, i fjärde
akten upphör allt motstånd, kvar blir
endast en lyrisk avtoning. De båda
partiernas sammanstötningar ge dock upphov till
en rad livliga och dramatiska scener. Det
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
