Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
tellektuella skavanker. När han nu tar upp
den livsfientliga fanatismen i en annan
skepnad, framträder samma skolmässiga drag
i hans människouppfattning: den lysande
Urbain Grainiers motståndare rekryteras med
förkärlek ur de lemmalyttas och erotiskt
hämmades skara. Den fascinerande biografin
över exorcisten Barrot låter sålunda förstå
att det som bestämt den mannens
utveckling är dels att han sedan barndomen är
missbildad, dels att han som yngling haft en
chockartad upplevelse av ett sexuellt
skådespel. Grainiers politiska, kyrkliga och
enskilda motståndare utnyttjar hans tjuskraft
över kvinnorna och vänder nunnornas
förträngda begär efter honom i besatthet.
Innanför skildringens artistiska kulisser,
dekorerade med den gamla, konstnärligt så
fruktbara demontrons emblemer, finner man
alltså en rätt doktrinär hysterilära på
vishetens tron, och det känns på något vis
fattigt. Man tycker kanske också, att den
för häxeri dömde och avrättade prästen
Grainier trots sina meditationer om
tvetydigheten i alla mänskliga behov, är
alltför flott till sin typ. Han är så
demonstrativt renässansmässig i kontrast till det
unkna, kallvåta i klostervärlden.
Det konstnärliga lyckokastet i »Drömmar
om rosor och eld» är införandet av
tjänstemannen Daniel Drouin, vars journal över de
samtida händelserna i stadens allmänna och
hans eget privata liv interfolierar
författar-berättelsen och talpartierna. Vinsten av detta
arrangemang är hundrafaldig. Berättaren får
en hel del fakta framställda kort och klart,
som han annars kunde haft besvär med att
anbringa, han får samhällets mening refererad
av en initierad person och han framkallar en
kostlig stilbrytning, då han låter sin egen röst,
som vibrerar över en botten av passion och
ironi, avlösas av Drouins självgoda
förnumstighet och fatala stereotypier. Själva
belysningen över tingen blir en helt annan, då de
exponeras av den försiktige Drouin.
Efterhand framstår han som bokens mest levande
person, en intelligent man fast bornerad,
ängslig och rädd för att ta några risker och
därför alltid på reträtten i tillspetsade
situationer. Den artistiska höjdplatån i hela boken
är skildringen av den kväll, då Drouin är på
väg att med dåligt samvete göra sin
tjänstemannaplikt och uppvakta Richelieus redskap
men i stället råkar in i det ena dryckeslaget
och den ena egendomliga situationen efter den
andra. Det finns ingen svensk berättare som
kunde göra Eyvind Johnson de scenerna efter
med deras hemlighetsfullt vacklande
belysning, de virtuost anbragta, symboliska
acces-soarerna, mångtydigheten av varje ord och
gest. »Drömmar om rosor och eld» är över
huvud taget en mycket rik, skicklig och
förförisk bok, men den är porös.
Den tredje av trettitalisterna, som kommit
med en historisk roman under säsongen är
också den som längst varit inne på det
historiska spåret. Jan Fridegårds Offerrök är sista
delen i den romancykel om trälen Holme, som
han inledde för ett tiotal år sedan. Den slutar
med att Holme blir lönnmördad efter en kamp,
som förmenades stå mellan kristna och
hedningar och även ett tag gällde svenskar och
utlänningar, men där den djupaste
skiljelinjen likväl gick mellan fria och trälar. Den
sociala striden står för Fridegård som
historiens huvudinnehåll, fast han nu mindre än
någonsin nekar den religiösa sitt intresse.
Slutackordet är emellertid inte oförsonligt, ty
Holmes dotter förenas med en son till den
gamla elaka hövdingeänkan, som alltid stått
trälsmeden emot. Det faller också i ögonen att
Holme halvt motvilligt bryter upp från sin
smedtjänst hos den gode och uppskattande
konungen för att sätta sig i spetsen för
träl-skaran, som han i flera stycken har vuxit
ifrån. I förhållande till »Trägudars land» kan
man nästan tala om en motivförskjutning i
denna bok: försoningsbehovet gör sig
gällande i bredd med frihetskravet. Denna
skrid-ning sammanhänger väl i sin tur med att
författarens egen position i vårt litterära och
sociala samhälle förändrats.
Fridegårds episka teknik ligger långt borta
både från Mobergs och Johnsons. Ingen som
skriver om forntida händelser kan undandra
sig inflytande från den isländska sagan, och
den är en Eyvind Johnsons konstnärliga
motpol. Själv avlägsnar sig Fridegård -—• i
motsats till F. G. Bengtsson — från sagans manér
genom sina långa tankereferat, men han håller
dem distinkta, utan den glidande
impressionism som lätt associeras med typen. I gengäld
avstår Fridegård alldeles från Bengtssons
tendenser åt spex-hållet. En allvarsam, ren
stilton bevaras oförändrad genom hela boken.
Med den berättar han hur en träl helt sonika
knuffar en otrevlig gumma ur båten för att
dränka henne, men också om hur hon kvicknar
till och lyckas ta sig i land till stor förfäran
för strandborna. Varken grymheten eller ko-
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
