Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
och spritt sin egen atmosfär av rådvillhet och
beklämning till hela boken. Den ryckiga,
blodfattiga prosan med korta meningar och
korta stycken och ett övermått av trubbig
dialog eller tankemonolog fördystrar
läsningen. Det fanns kanske mindre analytiskt
skarpsinne men avgjort mer gestaltning i Gehlins
föregående bok, »Arvsskifte».
Peder Sjögrens Mannen som försökte smita
handlar också den om frihet och lojalitet
människor emellan, men man kan inte sticka in
dess författare i raden av fundersamma
psykologer utan att kraftigt markera Sjögrens
egenart som berättare. Hos honom finns varken
den analytiska envisheten i sak eller den
impressionistiska lösligheten i struktur, som vi
fann hos Gehlin. Sjögren berättar hela tiden,
i ett och samma tempo och med samma
röststyrka, och i detta flytande föredrag försonas
de mest häpnadsväckande motsatser,
sprödaste lyrik och makabraste grotesk, en
oöver-träffligt skarpögd människo- och miljörealism
och en fantastisk symbolverkan. Så här kan
det låta:
»Kyparen stod böjd över honom, med samma
ondsint intryckta huvudform som hos en
gädda och öppnade långsamt munnen som
också den hade gäddgapets konstruktion —
kypargäddan hade upptäckt något hos
ynglingen som påverkade hans gamla ansikte som
ett lockbete, som han tänkte nappa på, inte
kunde släppa med ögonen. Det var den lilla
hudlösa, köttiga fliken i ögats inre fäste. Den
var inte röd på Janne. Den var svart, betäckt
med en hinna av fint kolstoff som ögat rensat
ut. Kyparn kände till vad sånt betydde, hade
sett det förr: Brytare från kolstrejken vräkte
sej överallt i lyxkrogsfåtöljerna. Kypargäddan
gled långsamt bakåt som genom ett vatten,
gjorde en pilsnabb vändning och sköt iväg ut
i tamburen mot telefonhytterna för att ringa
opp nån som kunde ’ta emot’ brytargrabben
utanför krogen. Janne märkte det, nyktrade
till synbart, stack till sin dam några sedlar
och avlägsnade sig med skuldmedvetna
ryckningar, den friska armen slängande och nacken
mörkröd som om han redan tagit emot ett
kok stryk —- en nacke som var lite
sönder-skrapad och misshandlad av rakhyveln i
ansträngningen att höja hårfästlinjen. En nacke
som gjorde dej medlidsam på nytt. Och du
gick efter honom.»
Lägg märke till du:et. Hela boken är nära
att ödeläggas av det absurda ramtric som den
experimentlystne förf. stannat för. Historien
framställes nämligen i andra person,
berättaren har blivit så lidelsefullt upptagen av den
försvunne tobakshandlarens öde, att denne
icke är ett han utan ett du för honom, då han
rekonstruerar hans historia. Denna är för
sammansatt för att det ska bli fråga om annat
än ett par antydningar här. Tobakshandlaren
står mellan två kvinnor, den varma,
hysteriskt verksamma Ruth som är äldre än han
och i hemlighet dödligt, just dödligt svartsjuk
på den andra, den neurotiska målarinnan
Cissi, för vilken hon därför gör allt. Cissis
paralyserande skuldkänsla hänför sig till ett
lidande som hon som barn tillfogat sin far,
en halvt rubbad uppfinnare. Sedan dess
försöker hon med de mest skiftande beteenden
försona denna skuld, bl. a. genom en
självförnedring som skall komma hans längtan
efter henne att vändas i agg. Dessa sköra
psykologiska sammanhang och många därtill
får episk gestalt i ett nät av symbolhandlingar.
Ängslande scener av overklighet utspelas i
realistiskt etsade miljöer, Gärdesvåningar,
strejkbrytarskorvar, kolonistugor och
frivilligtåg, men längst minns man kanske Cissis
gamle far, som rastlös tränger sig in i det ena
rummet efter det andra på sitt pensionärshem
för att efter tvätten återfinna just den
bordduk, i vars broderade rosmönster han
någonstans tyckt sig upptäcka bilden av den älskade
dottern.
Det bizarra är från första stund en
avgörande komponent i Sjögrens författarskap,
utan vilken det inte skulle vara vad det är.
Hans personliga identitet kan man aldrig
missta sig på. För Stig Dagerman är däremot
den viga elasticiteten ett hot mot
personligheten. I hans senaste bok Bröllopsbesvär har
alltför många av 40-talets tendenser satt
märke för att dess karaktär skall kunna kallas
intakt. Dagerman gör lika ledigt till sitt
Aurells dialektspråkliga, reserverat lyhörda
umgänge med landsbygdens folk, Ahlins sinne
för lidelsernas våldsamma san-veits-dans,
hans svaghet för den lägre komiken och hans
förnedringsteologi, Martinsons luffarromantik
och den sociala motkritiken, Höijers blick för
de patetiska eller groteska lantliga typerna
osv. Den osläckliga symboltörsten slutligen
är Dagermans egen, men allt i den vägen
fascinerar inte lika mycket som bilden av den
gamle rubbade sångaren, som lider hela
konst-skapandets vånda men i själva verket inte
får fram en ton utan sjunker i vanmakt för att
sedan tro sig ha sjungit sublimt. Det är dikta-
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
