Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
stalter får onekligen ett extra intresse av att
förf. är en inflytelserik prästman, men detta
vidkommer icke den litterära bedömningen.
Boken är avgjort skriven efter konstens regler
om än icke efter alla. Den grundläggande
dagboksfiktionen spännes sålunda längre än
rimligt, då det förutsattes att fru Klara ännu
någon stund före sin halvt frivilliga död,
uppriven av den plötsliga vissheten om mannens
otrohet, sitter och noterar i sin journal klart
och klokt. Monotoni följer också
räddnings-löst med den oavlåtligt kritiska, ibland
kveru-lantiska blicken på allt som har med det
officiellt kyrkliga att skaffa. Men Hartman är en
intelligent dialektiker, som förfogar över en
snärtig prosa och som också har den
konstnärliga överblicken: man observerar hur osökt
kompositionen följer kyrkoårets fastlagscykel
fram till långfredagen då kvinnan dör i likhet
med den Herre som hon så energiskt velat
förneka men till sist givit sitt liv för att
rädda, i den heliga bildens skepnad.
Hartmans roman är ett passionsdrama i
dubbel mening, men det erotiska motivet är
underordnat. Långt innan Klara Svensson
upptäcker mannens äktenskapsbrott har hon
varit färdig med honom som intellektuell och
moralisk person. Det är den förbindliga
falskheten, yrkesmannens motvilja mot en
omprövning av sina grundvalar, den dynamiska
teologiens samvetslösa ordspel med
»verkligheter» och »tecken», som hon går till rätta med
envist och redligt ■— tydligen är förnamnet
symboliskt. De flesta av de argument som
brukar höras från ena eller andra sidan i
debatten om kristendomens anpassning efter
nutidslivet, finns här samlade utan att man
ett ögonblick kan säga, att något apologetiskt
syfte förvränger bilden. I sina sympatier för
Klaras fromhetstyp har Hartman gjort det
både lätt och svårt för sig. Lätt så till vida
som prästen Albert är en mer än lovligt
stryktäck typ. I hustruns framställning har han till
att börja med en del sympatiska drag, men
allteftersom hennes kris djupnar, förflackas
mannen i hennes ögon. I den efterskrift av
hans hand, varmed hela boken slutar,
framstår Albert som en vidrig hycklare med en
självgodhet, som är ingenting mindre än
omänsklig; denna retuschering av porträttet
till ett skräckfoto är ett konstnärligt misstag.
Men det är ändå svårt att inte ge Albert rätt
i att hustruns slutliga omvändelse företer
patologiska drag. Hartman och hon har
förutsett denna utgång och skyndat att skaffa
henne friskintyg från en psykiatriker —
redogörelsen för hennes samtal med dr Skog hör
till de intellektuella höjdpunkterna i boken.
Men det är egentligen efter denna
konversation som hennes tvångstankar utbildar sig
t. ex. Mariakomplexet, som — det förstår hon
själv — sammanhänger med hennes egen
bittert kända barnlöshet. Sådan författaren
Hartmans bok nu är, tillåter den inte annat
än pessimistiska slutsatser för prästen
Hartmans del: den empiriska kristendom som
uppvisas i en rad varianter men först och främst
i prästens, är helt tömd på religiöst innehåll,
medan den fromhet som stiger fram ur ett
brännande fast länge förnekat och bekämpat
religiöst behov, inte finner någon annan väg
än vansinnets och dödens.
Det finns en anledning utöver
bokstavsordningens att ställa samman författarna
Hartman och Hedberg, och det är att magister
Hans Hasseldahl i Mera vild än tam fungerar
inte bara som Blenda Heurmans erotiska
partner utan också som Olle Hedbergs språkrör
för meningar om kyrkan och kristenheten
resp. kristligheten. Man har en känsla av att
Hedberg reagerat mot ansträngningarna att
läsa ut en positivt kristen åskådning ur
»Bekänna färg». Den arrogante magistern får
avfyra de gruvligaste salvor mot teologi och
präster, och de avlänkas inte av att en sida
fylles med kursiverade formler för Blendas
okonfessionella fromhet: »Jag tror på Gud.
Vad ont kan då hända mig?» Pastor Albert
Svensson hos Hartman skulle inte vara
Hedbergs favorit, tvärtom är nog fru Klara som
avslöjare av konventionella fromhetsattityder
skolad bl. a. hos Hedberg, men inte heller den
fulla, heta hängivelsen till en tro eller en idé
är Hedbergs recept. Blenda är fortfarande en
mycket vältempererad person, som läsaren
återser med lika behagligt ljumma känslor.
Mer intresserar honom egentligen faster
Thim-lins djupfrysta väsen, mer och mer likgiltigt
för allt ungt och levande omkring henne, mer
och mer angeläget om ensamhet och frihet
från relationer. Den munvige Hasseldahl med
hans diatriber mot kyrkan eller hans
intelligensaristokratiska kritik av massväldet är en
underhållande bekantskap men inte mycket
mer; och varför ska Hedberg envisas att
bokföra så många hälsningsfraser och andra
likgiltiga repliker i en svagt föråldrad jargon?
Den spinkiga huvudlinjen i boken mynnar,
efter ett långt ritardando, i Hasseldahls enkla
ungkarlssäng, men som vanligt räcker inte
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
