Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Unesco. Av Ingemar Düring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U n e s c o
Av Ingemar Düring
RÅN årsskiftet är Sverige medlem av
Unesco, Förenta nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur.
Därmed har för svenskt kulturliv nya vägar
öppnats för internationella kontakter och
internationellt samarbete.
Unesco konstituerades i Paris hösten
1946. Under de tre tilländalupna arbetsåren
har organisationen oavlåtligt byggts ut och
konsoliderats. För närvarande äro 54
stater anslutna. Alla kulturområden äro
representerade, även öststaterna genom
Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. När vi
nu komma med i arbetet är
uppbyggnadsperioden i stort sett avslutad och
organisationen har ett klart utformat program.
Unescos uppgift är formulerad i dess
konstitution och kan kort sammanfattas i
följande sats: att på skilda vägar och med
skilda medel främja åtgärder, som äro
ägnade att höja den allmänna kulturnivån
i världen. Unesco vill sålunda bidra att öka
antalet läskunniga genom att finna och
sprida nya metoder i kampen mot
analfabetismen; förbättra möjligheterna för
folkbildning och verka för en vidsträckt
folkupplysning; medverka i arbetet på
förbättring av skolväsendet och undervisningen
på alla stadier; öppna gränserna för
kulturarbetarna, för fritt meningsutbyte, för
resor och personliga kontakter; stödja
internationella sammanslutningar av
vetenskapsmän; främja samarbetssträvanden på
kulturlivets övriga områden, t. ex.
bibliotek, museer, teater, musik och de sköna
konsterna. Till sin allmänna syftning är
denna målsättning klar och entydig: den
innebär ett arbete på lång sikt för fred och
mellanfolklig förståelse.
När det gällde att i handling omsätta
detta vackra program, ställdes man genast
inför mycket stora svårigheter. Den som
inte har personlig erfarenhet av hur en
stor internationell organisation arbetar,
underskattar lätt dessa svårigheter. Kring
förhandlingsborden sitta ombud för ett
femtiotal regeringar världen runt med vitt
skilda utgångspunkter,
bedömningsgrunder och värderingsnormer.
Språksvårigheterna måste övervinnas. Alla papper måste
föreligga i versioner på olika språk.
Delegaternas anföranden måste tolkas, och hela
förhandlingsordningen måste bli
flerspråkig. Även själva förberedelsearbetet blir
komplicerat. Innan en fråga av
internationell räckvidd kan tas upp till slutligt
avgörande, måste förundersökningar göras
och frågan beredas vid expertkonferenser.
För allt detta förarbete och för
administrationen av en internationell
samarbetsorganisation behövs ett stort sekretariat,
proportionsvis mycket större än inom en nationell
och enspråkig organisation av liknande
karaktär. Även de beslutande organen
med sina utskott och kommittéer te sig
lätt för den ytlige betraktaren som en
onödigt tungrodd och omständlig apparat.
Men den som reflekterat en smula över de
rent tekniska förutsättningarna för ett
omfattande internationellt samarbete,
kommer snart till insikten att en sådan apparat
är nödvändig.
Under förberedelsearbetet år 1946 hade
uppstått kärnan till ett sekretariat med
Julian Huxley som generaldirektör. Med
alla sina obestridliga förtjänster var Huxley
inte särskilt framstående som
administratör. Under de två år han stod i ledningen
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
