Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
eviga återvändo. Förbindelsen mellan
kärlekssvek och kallelsetanke ligger här öppen och
klar. Kierkegaard, som i så mycket står
bakom tankemönstret i »Brand», har själv
blottlagt den i en berömd passage i »In vino
veritas» om att mannen inte blir geni, hjälte
eller helgon genom den flicka han fick — ty
genom henne blir han på sin höjd statsråd,
general eller fader — utan genom den flicka
han inte fick eller avstod ifrån. »Evigt ejes
kun det tabte», lyder Brands sista replik i
fjärde akten.
Alf Sjöberg hade i sin iscensättning tagit
fasta på denna centrala, mycket gamla och
evigt nya problematik och hade åstadkommit
en starkt stiliserad, på enstaka punkter hårt
regisserad föreställning, den ojämförligt
främsta under säsongen. Hans och Carl
Johnsson-Cloffes dekor kännetecknades av enkla och
djärva grepp. Bakre delen av scenen var
nersänkt, så att det främre plan där aktionen i
huvudsak försiggick gav intrycket av
fjällplatå, dit personerna kom uppklättrande eller
nedanför vilken de stannade med endast
huvuden, armar eller händer uttrycksfullt
avtecknande sig mot en fri rymd, vars rörliga
spel framkallades med hjälp av
ljusprojektioner. Några enkla uppbyggnader och
flyttbara formelement livade det främre
scenplanet. I kyrkscenen kom folkmassan upp från
ena sidan liksom ur ett sluttande dike och
verkade därigenom mer talrik än den var.
Snöglopp, oväder och skred suggererades
också fram genom ljusprojektioner och
ljudkulisser. I linje härmed var
prästgårdsinteriören spartanskt förenklad, och som det nya
kyrkobygget fungerade ena proscenieväggen.
Det var en styvt genomförd stilisering av
scenbilden, en diskret ram till det geniala
diktarordet och ägnad att länka
uppmärksamheten mot detta. Däremot föreföll några av
skådespelarna för hårt regisserade. Doris
Svedlund som Gerd skrek och åbäkade sig så
fruktansvärt att det var omöjligt att
uppfatta hennes ord, och Per Oscarsson
gymnastiserade och fäktade så mycket i Erlands roll
att man fick intrycket av uppdragen docka
eller marionett. På tok för bråkig och för
svartmålad var slutligen Margaretha Krook
som Tatterskan. Av Fogden och Prosten hade
Alf Sjöberg låtit Holger Löwenadler och Hugo
Björne göra ett par komiska figurer, präglade
av gemyt och bonhomie. Särskilt den senare
var med sin såsfläckade prästrock, sin
bränn-vinsmosighet och sin bräkande anpasslighet
en saftig Albert Engström-karikatyr av det
slag som varje svensk hälsar med ett
igenkännande leende. I Norge lär dessa figurer återges
med en helt annan satirisk skärpa, såsom
representanter för det sedan dansktiden
förhatliga ämbetsmannaståndet. Här hade de
alltså satts in kontrapunktiskt, varigenom det
tragiskt-patetiska grundtemat lättades upp.
Mittlinjen markerades av Doktorns kritiska
resonörsroll, spelad av Åke Claesson med lätt
antydd ibsenmask och med som alltid fint
återgiven klokhet, värme, pondus och skärpa
bakom den yttre behärskningen. Alf Sjöberg
hade lyckats skära ner Gierows översättning
synnerligen kraftigt utan att förgripa sig på
något av det väsentliga i skådespelet.
Brands väldiga roll hade anförtrotts åt
Olof Widgren. Jag måste erkänna, att jag
på senare år alltmer har kommit att
uppskatta denne som karaktärsskådespelare,
medan han i den nakna själstolkningen inte
helt har undgått upprepningens faror. Hans
Brand var otvivelaktigt en imponerande
prestation, genomförd utan en stakning på
den enorma läxan och buren av stark
inlevelse i diktverkets patos och höga
lyftning. Widgren äger stora naturliga
förutsättningar för rollen och gestaltade den med
storartad konsekvens. Från första stund gav han
sålunda ännu en gång den bleke,
sammanbitne och anspände idealisten med stickande
eller irrande blick, skygg för människor, rädd
för kvinnor, utestängd från livet men i stånd
till stordåd i inspirerade ögonblick. Efter
giftermålet föreföll han mer samlad och lugn
men så åter gripen och hetsad av kravet, av
»vildsinnets» faror, och efter hustruns död
driven allt längre på himlastormandets bana,
som snuddar vid Kristi lidandes väg men
slutligen leder rakt in i iskyrkan, isoleringen,
döden. Vad jag möjligen har att invända mot
denne Brand är att han var ett grand för
sympatisk, en redan från början forcerad och
olycklig neurotiker, som väckte ens
medlidande. Figuren hade måhända vunnit på att
verka mindre vek, mindre bristfärdig, mer
sluten och hård och med en neuros som varit
mer inkapslad och inte som här hade legat på
ytan, uppenbar för alla. Det var bestämt lite
för mycket tjugotal, för mycket av klinisk
demonstration i detta, och kanske får både
regissör och skådespelare ta åt sig. Bäst var
Widgren i mitt tycke då han häftigt värjde
sig mot de frestelser som representeras av
modern — av Elsa Widborg framställd som
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
