Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk konst 1950. En utställningskrönika från Stockholms horisont. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk konst 1950
En utställningskrönika från Stockholms horisont
Av Torsten Bergmark
ID NORDISKA Konstförbundets
utställning i Helsingfors i år representerades
Sverige av sju skulptörer, femton målare
och tolv grafiker, ett gott, representativt
urval, en aning retrospektivt men samtidigt
aktuellt, visande utvecklingen under
40-talet. Bland de något äldre av dessa
konstnärer utgör Bror Hjorth och Sven Erixson
toppunkterna, fortfarande aktiva
konstnärer fyllande en väsentlig del av den bild
som den svenska konsten uppvisar år 1950.
Särskilt Sven Erixson har visat en
oavbrutet levande skaparkraft, senast
manifesterad på ett lysande sätt i fresken till
kommunalhuset i Huddinge, ett verk som är
byggt på en mängd av berättande detaljer,
vilka emellertid hålls samman av en
konsekvent genomförd färguppbyggnad av den
totala bilden. På Helsingforsutställningen
förekom också representanter för den
akademigeneration som av X-et tagit väsentliga
intryck, här Låge Lindell och Armand
Rossander, även om utställningen inte visade
att flera av dem gått vägen mot allt större
abstraktion och över till det »konkreta».
Ragnar Sandberg med sin nya stil och i
egenskap av professor är den som för tillfället
tycks öva det största inflytandet på dem
som nu går på Konsthögskolan, vilket de
senaste utställningarna av Unga tecknare
tydligt visat, ett inflytande som i många
avseenden går stick i stäv mot X-ets. För
Sandbergs egen del är övergången från ett
spirituellt fabulerande i färg till en
»objektiv», målmedveten, omsorgsfull »realism»
beundransvärd som handling, även om man
ännu i stor utsträckning måste ställa sig
avvaktande inför resultaten. Helt
oberoende av de »akademiska» impulserna står
målare som Staffan Hallström och Roland
Kempe, men representerande en viktig
grupp, en viktig riktning i vårt nuvarande
måleri. Lägger man därtill, för att
fortfarande hämta namnen från utställningen
i Helsingfors, bland målarna, Gideon Börje
och Hugo Zuhr, Knut Hanqvist och Sven
Jonsson, Rune Hagman och Uno Lindberg,
bland skulptörerna Möllerberg och Gråte,
Nordahl och Öhrström, Jones och Pernevi,
bland grafikerna Bull Hedlund och
Borglind, Björn Jonsson och Roland Svensson,
Birgitta Liljebladh och Louis Bastin, så
har man verkligen fått en koncentrerad
bild, med stora drag och nyanser, av svensk
konst 1950.
Denna svenska representation i
Helsingfors innehöll mycket av det bästa vi har
att uppvisa. Men man kan ändå påstå att
det vore möjligt att göra närmare tio lika
stora och lika bra urval av dagens svenska
konst. Den svenska konsten har en
imponerande bredd just nu, det kan inte
förnekas. Man kan möjligen påstå att det inte
händer så mycket, att vi har få riktigt stora
konstnärer, men det måste erkännas att vi
har en stor mängd relativt goda konstnärer.
Här ska inte ställas upp förslag till sådana
alternativa urval, bara göras en och annan
antydan om rikedomen och kanske ett och
annat försök till gruppering genom en in-
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
