Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk konst 1950. En utställningskrönika från Stockholms horisont. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk konst i g 5 o
Åke W. Andersson: Huskomposition.
var den konkreta konsten har ett av sina
viktigaste tillämpningsområden — i
anslutning till arkitektur eller nyttokonst.
Blancheutställningens andra avdelning
hade som tyngdpunkt några dukar av Alf
Lindberg med målningar av Sven Deurell
och Erik Hallgren och teckningar av Carl
Riise som sekunderande. Alf Lindberg är
det nya göteborgsmåleriets ledande man
och hans inflytande visar sig på många sätt.
Debutanten Bengt Crantz hos Gummesons
visade tydligt att han fått impulser från
detta håll. Den stockholmska
Saltsjö-Duv-näsgruppen har också beröringspunkter
med detta nya göteborgsmåleri,
jordfärgskalan, den koncentrerade, sammanpressade
formen. Här är det naturligtvis i första
hand fråga om en parallellföreteelse och
inte ett påverkningsförhållande. Hos Olle
Nyman, som stod för vårens mest
uppmärksammade utställning (Konstnärshuset)
trodde man sig också spåra beundran för
Åke Göransson. Olle Nyman arbetar inte i
så hög grad som kamraterna Evert
Lundquist och Staffan Hallström (utst.
Samlaren) med materialeffekter. Han når sin
starka uttrycksfullhet främst genom det
formala, bildstrukturen och inte
ytstrukturen. Olle Nymans framgång var välför-
tjänt, hans utställning var verkligen
imponerande genom det mycket stora antalet
mogna verk, som nog lät en ana
kraftan-spänningen bakom, men som framför allt
gjorde intryck genom den förlösta kraften,
det säkra befriade greppet. Hans teckningar
visar tydligt ambitionen i detta
konstnärsskap men också lika tydligt som
målningarna den stora begåvningen. Vill man finna
en förklaring till att just Olle Nymans
konst i detta ögonblick fick ett så helhjärtat
anammande av både publik och kritik kan
man inte enbart nöja sig med en hänvisning
till kvaliteten: god konst blir inte alltid,
kanske mera sällan, uppskattad efter
förtjänst medan den ännu blir till. Man får nog
söka förklaringen även i det faktum att
Olle Nymans måleri inte på någon punkt
direkt bryter med traditionen samtidigt
som det i alla fall talar ett fullt modernt
språk, innehåller ting som vi kan känna som
angelägna. Hans konst hör hemma i vår
tid lika mycket som konkretisternas. Men
de talar förmodligen inte till samma
människor, de har uppgifter på olika håll och
har därmed lika stort berättigande. Det kan
vara farligt att peka ut någon speciell
riktning som den enda riktiga för vår tid.
De yngre bland vårens utställare kan
23—Ord och Bild, 59 :e årg.
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
