Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den bortglömde Tavaststjerna. Av Ellen Michelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den bortglömde T av a st st j erna
1896 alltid den underbara Det blir så tyst
omkring mig.
Den sådd, som jag sått, har skördats,
och sommaren skrider mot höst:
det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om eko mördats
i själva klippornas bröst.
Min klingande visas vinge
är klippt, och jag själv är stum.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som en ängel ginge
igenom mitt dystra rum.
På ett ställe i En patriot står det, att
konsten att bli medborgare är ytterst bara
den, att sköta sin syssla och betala sin skatt,
visa sig ute bland folk och aldrig visa
andra intressen än de människors i vilkas
krets man befinner sig. Den konsten lärde
den diktare som Björnson hade upptäckt,
aldrig. Han var och förblev en friseglare.
Och som sådan löpte han en friseglares risk.
Den som fötts med diktareiden,
han skall brännas, han, och svedas.
Örnens flykt må icke fredas,
fäll den stolta fågeln, fäll den!
Raderna stå i den sista av Tavaststjernas
böcker, den epopé i tretton sånger, som han
givit namnet Laureatus.
I Laureatus skildrar Tavaststjerna ett
diktarlivs sönderslitenhet och brustenhet.
Hans förebilder anses ha varit de båda
olyckliga skalderna J. J. Wecksell och
Alexis Kivi. Att han själv är med som tredje
är uppenbart. Det är ur ett Laureatus
manuskript, som ovannämnda rader »Giv
mig ett språk — » är tagna. Tavaststjerna
kom aldrig hem. Redan i födelsen hade ödet
tecknat hans panna med tragikens tecken,
säger Ellen Key, och det bästa hans vänner
kunde göra vid hans grav var att känna att
—- nu är diktarens landsflykt ändad.
Huruvida Tavaststjerna alltjämt läses i
Finland vågar jag icke döma om. I Sverige
är han glömd. Anledningen till detta ligger
väl utom i tidens allmänna föränderlighet
också i en viss smakförskjutning, och att
hans tid inföll mellan de båda lysande
dik-tarkonstellationerna Runeberg—Topelius
och Gripenberg—Mörne. En del av
orsakerna därtill förblir väl också oåtkomlig
och får skrivas på Det mystikas konto.
Så som det blivit borde han få sin
upprättelse och räddas undan glömskan. Ett
urval av hans bästa dikter och
prosastycken borde få komma ut.
Tavaststjerna seglade alltid mot vinden.
Det är väl för detta man håller av honom.
För hans trots, hans vemod, hans ensamhet
och hans mod att vara sig själv. Han vädjar
till vårt hjärta så som det orättvist
förbigångna och undanskymda alltid gör det.
Den svenska dikten i Finland förtjänar
överhuvudtaget ett långt större intresse på
denna sidan av Bottenhavet än vad som
kommer den till del. — Nu läses Edith
Södergran överallt, men hon dog i ensamhet
och fattigdom, och det vore intressant att
veta på huru många svenskars hyllor hennes
första utskrattade små dikthäften stå.
Den skald som skrivit Lille Karl, En
julafton i barkbrödets Finland och Det blir sä
tyst omkring mig borde inte glömmas. Hans
minne löper risken att försvinna och suddas
ut. Har vi råd till det?
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
