Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Göteborgs Stadsteater spelåret 1949—50. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Kolbjörn Knudsen, Bertil Anderberg, H jör dis Pettersson och
Herman Ahlsell i »En handelsresandes död».
Musset än Mirbeaus »Affär är affär». Det var
emellertid, när jag tänker efter, ett förhastat
påstående. Motsättningen till Marcel Aymés
»Lucienne och slaktaren» är ännu
våldsammare. Det ligger ett svalg mellan poesi och
brutal råhet. Den liderliga apotekarefrun
Lucienne spelades med verklig frenesi av fru
Karin Kavli, en frenesi som stegrade rollen
till ett slags tragik som knappast kan ha varit
avsedd av författaren.
Detta franska stycke överträffades i råhet
och osmaklighet — jag ber icke om ursäkt
för att jag använder dessa ord — av Don
Ramon del Valle-Inclans lantliga
tragiko-medi »Guds ord på landet», tolkad till svenska
av Ivar Harrie. Stycket är egentligen ett
läs-drama — jag har icke läst det — som ställvis
lär blomma av fin naturlyrik. Men denna,
som väl i boken kunde komma till sin rätt och
mildra det gemena och fula, hade vid
uppförandet på scenen så grundligt beskurits att
man icke ens kunde skönja spåren av den.
Handlingen kring den i en barnvagn
kring-fraktade och som ett gyckelnummer på
marknaderna av släkten exploaterade idioten är
alltigenom motbjudande, en uppvisning av
all tänkbar last och all smutsig lumpenhet.
De båda guitarristernas inramande spanska
musik kunde icke förtaga eller mildra det pin-
samma intryck pjäsen gjorde. Regien, av
Ingmar Bergman, och spelet av den stora
ensemble som här var i elden, voro helt visst
förtjänta av beröm. Men ansträngningarna
kunde ha varit bättre använda. Felet med
stycket, som det här gavs, låg icke i
gräslig-heterna såsom sådana, men däri att de, i alla
fall av den som icke har alldeles speciella
förutsättningar, måste te sig som meningslösa.
»En handelsresandes död» av Arthur Miller
är visst icke något stycke för
söndagsskoleelever. Det innehåller åtskilligt som är fränt
och fult. Men det är djupt mänskligt och tar
oss såsom det mänskliga men aldrig det
omänskliga gör. Willy Loman, denne
amerikanske Hjalmar Ekdahl, framställdes med
stark och äkta inlevelse av herr Kolbjörn
Knudsen. En rad av stadsteaterns bästa
krafter stodo vid hans sida — Hjördis Pettersson,
Bertil Anderberg, Herman Ahlsell, Ludde
Gentzel, Benkt-Åke Benktsson.
Jean Anouilhs stycke »Älskar-älskar inte»
efterlämnar en bitter men trots det fin smak.
Stycket blandar på ett sätt som har sina
rötter djupt nere i fransk mentalitet det
groteska, det makabra och det känsligt poetiska
och spelades mycket förtjänstfullt i Helge
Wahlgrens omsorgsfulla regi.
Hur troskyldigt, nästan barnsligt verkar
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
