Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sigfrid Lindström. En konturteckning. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Lindström
med oändligt motstånd skrivande blev
nervöst, febrilt skrivande. »Jag har
gripits», meddelar han i ett brev 1949, »av en
hysterisk skrivlust, som hindrar mig både
från att äta och sova och gå ut. Jag skriver
brev till alla människor, levande och döda.»
Han skrev också till tidningarna, insändare
och kåserier och en sorts essayer i Charles
Lambs stil — som han älskade — om
varandra. Nu hade han ett litet namn, hade
nämnts bland diktarstipendiater, hade fått
ett par essayer tryckta om sitt
författarskap, och blev •— en ovanlig erfarenhet för
honom — inte längre refuserad. Allt det
han skrev var kanske inte vad som på den
gamla lärda, tiden kallades »bene coctum»,
men mycket av det hade älskvärd charme.
Dit hörde t. ex. de skämtsamt skeptiska
betraktelser som han sommaren 1949 i
tidningen Expressen ägnade en idealistisk
ung Chronschoug från Uppsala som hade
dragit ut för att avskaffa kristendomen;
om de nämns här så är det för att
förebygga missuppfattningen att Sigfrid
Lindström själv skulle ha varit någon
oreserverad kristendomsvän, och vad han ansåg
om denna religion kan man, om man läser
väl, se i sagan Knorren på svansen eller
Fetmans idé i boken Leksaksballonger, en i
övrigt inte seriös sak. — Med någon
betänksamhet iakttog man emellertid den
nyväckta produktiviteten hos den författare
som en gång formulerade maximen att man
inte borde lämna till tryck annat än sådant
som man skulle vara beredd att låta rista i
sten; betänksamheten behövde inte bli
långvarig, ty några månader före jul 1949
blev Sigfrid Lindström sjuk igen och fördes
till sjukhus för en gångs skull i en
diagno-sticerbar åkomma, uremi. Ett halvt år
senare, i maj 1950, dog han av den i Lund.
Det ansågs att uremien inte hade
samband med hans föregående långa
utmattning. Vad denna i sin tur berodde på fick
man inte veta, ty obduktion kom inte till
stånd. Kanske satt dess orsak i hjärnan,
den del av kroppen som bäst bevarar sina
hemligheter.
Begravningen ägde rum i S:t Peters
klosterkyrka i Lund. En småländsk präst
officierade, Publicistklubbens ordförande,
redaktör för studenttidningen Lundagård
på den tid då Sigfrid Lindström
medarbetade där, höll tal vid kistan, Hallands
nation (inte Smålands) uppvaktade med fana,
prestaverna fördes av en av de författare
som kom till Lund på 1910-talet och en av
de litteraturhistoriker som också hörde till
Sigfrid Lindströms vänner; bland
kransarna märktes en från Hemvärnet i
Halmstad som den sjuke Sigfrid Lindström med
sublim envishet och rörande idealism
hade anmält sig till; några verser av den
döde utsädes inte högt men många läste
kanske tyst för sig själva den dikt av honom
där han, svagt camouflerad under
förevändningen att översätta Lenau, hade skildrat
sitt eget liv.
Tre män ur sprängd husarskvadron
flyr bort på trötta nummerston.
Men alla tre har djupa sår,
och röda strimmor öken får.
Och krutrökssot och landsvägsdamm
sköljs bort av blod som väller fram.
De rider i begravningsskritt
för att ej blöda alltför stritt.
De tränger hop sig bäst de kan
och håller fast sig i varann.
Och deras blick är tr;st och lång,
och alla talar på en gång.
»Därhemma har jag gård och grund,,
men Döden tar mig om en stund.»
»Jag har en tös som väntar mig;
tror ni, att man dör glatt då, säg?»
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
