Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Strötankar. Av Sigfrid Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Lindström
kännande, vänligt humoristiska ord om
sina medmänskor.
Och då skäms du — hoppas jag — liksom
jag gör — över din fördomsfullhet. Men
detta lilla experiment kan, förefaller det
mig, hjälpa en att begripa — och därigenom
få lättare att bekämpa — en fördom av
ett kusligare och ödesdigrare slag; inte
rashatet, för det tror — hoppas — jag att jag
aldrig kan begripa, men rasfördomarna. Om
en vettig mänska, som jag själv anser mig
kan bli oresonligt irriterad av att en
med-mänska säger »låug» i stället för »låg», och
en annan säger »gresligt» i stället för
»gräsligt» — då förefaller det mindre obegripligt
att folk som inte är särskilt vettiga, kan få
antipati mot en medmänska för att hon har
en vackert böjd judisk näsa i stället för att
ha svensk trubbnäsa, eller för att hennes
ansiktsfärg är som vackert polerat ebenholz,
i stället för att vara svenskt grådaskig eller
middagsätar-röd. I Erik Fahlmans utmärkta
roman »Firman Åbergsson» förekommer en
gammal — i andra avseenden hedervärd —
korpral, som på tal om negrerna utbrister
ungefär: »Nej, de skulle ha stryk! Varför
ska de envisas med att vara svarta; varför
kan de inte vara vita som andra hyggliga
mänskor?» — Jag träffade en gång en högst
förträfflig jude, som var judisk patriot, men
inte chauvinist. Han berättade att en av
hans plågsammaste upplevelser var när
han träffade några amerikanska soldater av
judisk börd och fann att de var fanatiska
negerföraktare.
Han verkar som en revycharmör som
saknar charme.
Jag tror nog att jag skulle kunna trivas
i America om jag komme dit. För av allt
att döma tycks där i alla fall finnas ganska
mycket som är helt och hållet oamericanskt.
Om en åldrig diktare. Jag har inte läst
mer än en obetydlig del av Fredrik Vetter-
lunds författarskap, men ändå tycker jag
mig ha en känsla av att han hela sin långa
sångartid egentligen bara har spelat samma
lilla melodi. Man kan tycka att den är tunn,
spinkig, spröd, men jag tycker inte att den
är enformig. Jag tycker att den ger något
av samma säregna charme som den jag
kände när jag — i radio — för första gången
fick höra musik på clavecin, eller vad det
heter — efter att ibland på concerter ha haft
en känsla av att drunkna i tonsvallet från
en concert-flygel. »Luftsynernas stad» älskar
han ju att kalla sin hemstad, och »luftig» är
kanske det adjektiv man helst sätter i
samband med honom (kanske också
»snödof-tande», jag vet inte varför; särskilt mycket
snö finns det väl inte i hans böcker — liksom
tyvärr, inte i hans hemstad — och många
mänskor förnekar kanske att snö har någon
doft). Men det är en luftighet som inte har
något med bristande substantialitet att
skaffa, utan med tyngdlöshet, friskhet,
vinddrag som sopar bort kvavheten i en
gata, »Aerial» kan luftig heta på
Shake-speares språk — man tänker på Ariel,
»luftanden». —
Den gamle herrn har på sin höga
ålderdom gett ut ännu en bok om sin barndom
och ungdom. Men den som där talar, det
är inte en åldring som »går i barndomen»;
det är en gammal man som ännu har kvar
— eller åtminstone har kvar minnet av —
poj kromantik och ynglingaidealitet. Och
som ännu kan få andra att minnas hur dessa
ting kändes. — Fast det finns förmodligen
folk som anser att ynglingaidealitet över
huvud taget är av ondo. Så mycket sämre
för dem.
Funktionalismens princip att utdöma
även sådana arkitektoniska prydnader som
s. a. s. organiskt hör samman med
byggnaden, kommer mig att tänka på en dam som
blev starkt imponerad av den osmyckade
prydligheten i en vacker kväkerskas
apparition. Hon beslöt att inte bara efterlikna,
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
