- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionionde årgången. 1950 /
409

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - K.J. — Ett utkast av personliga minnen. Av Lydia Wahlström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

K. J. —

Ett utkast av personliga minnen

något förstelnat intryck, och hela bostadens
läge på »en inrättning», verkade en smula
främmande. K.J:s kanske pålitligaste
sällskap här var stiftelsens ordinarie
sjuksköterska, den finbildade syster Karin
Hillbom, som ibland om kvällarna kunde ha
tid till en stunds samtal. Den unge
författaren Lennart Göthberg, som i förtid
skördades genom en olyckshändelse, hörde
eljest till de få utpräglat kristna
personligheter, som K.J. — en sommar i Sigtuna —
kom i beröring med. Hon hade något av
»de kulturradikalas» skygghet för religiös
beröring, och jag hörde henne en gång tala
på deras vanliga sätt om de kristnas
»högmod» gentemot alla andra- Då och då
hälsade jag på henne en kvällsstund och blev
bjuden på té — det enda »njutningsmedel»,
som hon tycktes ha någon glädje av och
som hon själv lärde sig laga till.

Sista gången jag råkade henne, var i
början av juni 1948, då hennes hjärta hade
blivit dåligt. Under senare delen av hennes
liv var det skulptrisen Sigrid Fridman som
stod henne närmast. Sedan 1923, då fröken
Fridman flyttat från Göteborg till
Stockholm och det uppstått oro kring hennes
arbeten, hade hon blivit nära vän till både
K.J. och Ellen Kleman. K.J:s sista arbete
var också ägnat åt »Stenhuggaren»,
nämligen den polemiska boken »Sigrid Fridman.
En krigskrönika». Boken har all K. J:s vanliga
kraft, och man kan därav inte sluta sig till,
att den är skriven under hjärtattacker och
med reumatism i handlederna. Vid »den
borgerliga begravningen» på Krematoriet
utgick Emilia Fogelklou från Jesu ord:
»Ingen har större kärlek än att han låter sitt
liv för sina bröder».

K.J. lämnade oss den 8 oktober 1948,
två dagar sedan hon fyllt 74 år. På en
väns fråga hade hon sagt, att hon gärna

velat leva lite längre.

* *

*



Klara Johanson var inte ens i förtroliga
brev benägen för självbekännelser, och den
enda häntydning på livsåskådningsfrågor
hon gav mig, gällde den schweiziske
litteraturhistorikern Amiel, vars »Journal intime»
hon 1901 översatte under titeln »En
drömmares dagbok». I Dagny gjorde hon också
ur hans diktsamling »Jour à jour»
översättningar under titeln »En drömmares visor».
Till Amiels »Journal» skrev Ellen Key
ett företal, vars första ord: »Denna bok
är icke för alla, kanske inte ens för många»,
ibland föranledde det skämtsamma tillägget:
»Kanske icke ens för någon»! Hur som helst,
gick den dock snart till allmän häpnad i den
ena upplagan efter den andra och är nu ute i
den sjunde (av år 1947). Den boken
skickade hon mig med ett brev av den 25 juni
1901, och kallar den därvid »en bok, som
jag sätter oändligt värde på. Den passar
till uppbyggelsebok, jag använder den så
själv somliga tider, och fastän jag ju torde
böra känna den bättre än någon, har den
ständigt något att säga mig. Den kan sprida
ett ljust och förklarande skimmer över
mycket intrasslat, och den störtar en ner i
dunkla avgrunder och har vändningar som
med sitt blotta stämningsvärde framkalla
en undrande bävan. Man behöver inte likna
Amiel för att kunna fatta honom och leva
med honom. Jag som mer än de flesta är
främmande för självanalys och
självgrubbel, kan identifiera mig med honom, krypa
i hans hud och uttrycka hans tankar och
drömmar så personligt känt som vore de
mina egna. I slutsatserna och resultaten
ligger mycket av mig, fastän vägarna äro
skilda, ty jag sammanfaller ofta med
Amiel».

Om K.J. som författare skulle kunna
karaktäriseras med ett bibelord, så vore det
säkert med orden: »ett tecken som varder
motsagt.» Den stora allmänheten kände
henne aldrig, hjordmänniskorna förstod
instinktmässigt, att hon endast skrev för fin-

409

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:37:30 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free