Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Seklens kultur i norskt landskap. II. Från Tröndelag och Västlandet. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S e kle n s kultur i norskt landskap
Den har været Dødens Gjæst,
den har seilet paa en Torden,
den er døbt i Rædsel vorden,
som har pløiet Sognefjorden
Fortun fra til Sygnafest.
Och så Bergen. Det är Norges vackraste,
traditionsrikaste stad, och tillika kanske
den mest välvårdade. Det har varit handelns
centrum i Norge under åttahundra år. En
av Bergens skalder, den förut nämnde
Nor-dahl Brun, apostroferar så här sin stad,
stående på fjället Ulrikken:
Bedre frem Bergen, det Handelens Sæde,
strækkende Arme om seilbare Vaag.
Derhen høifarmede Jagte med Glæde
rustes hver Sommer til dobbelte Tog;
derfra gaa Skibe saa hvide om Land;
der kjøber, der sælger, der handier hver Månd.
Bergen ligger vid sin havs- och hamnvik,
Vaagen, mellan sju fjäll. Ett av dem är
Ulrikken, ett annat är Fløien — tydligen
efter en gammal vindflöjel — i dag försett
med en modern restaurant flera hundra
meter över staden, ett tredje är Lyderhorn,
där häxorna enligt folktraditionen brukade
samlas.
Staden grundades på 1070-talet av
konung Olav Kyrre, men redan tidigare har
det funnits bebyggelse nere på
strandremsan mellan fjällen. På 1200-talet var Bergen
Norges huvudstad, och konung Håkon
Hå-konsson hade här sitt säte. Men det var
den senare medeltiden som var Bergens
största tid, och staden hade då 27 kyrkor.
På 1400-talet var det en av de viktigaste
städerna i Hansan. Stora färder utgick
härifrån: på 1200-talet for man till Island,
och på 1400-talet, före Columbus, sökte sig
en expedition ända fram till
Newfoundland. Inget århundrade har gått förbi i
Bergen utan att ha medfört för hela landet
viktiga politiska och kulturella händelser.
Under 1300- och 1400-talet drabbades
staden också av stora olyckor: först av
pesten, som 1349 härifrån bredde sig ut över
hela Norden, hitförd av en båt från Eng-
land, sedan av svåra fientliga härjningar.
Den brändes och plundrades först av
mecklenburgarna och sedan av
vitaliebrö-derna under befäl av den engelske
sjörövaren Bartolomeus Voet, som då var i
hol-steinsk tjänst. Den gången flydde biskopen
i Bergen på ett engelskt skepp, och både
kungsgården och biskopsgården gick upp
i lågor.
I en liten kakbod i Bergen fann Christian
II sin Dyveke och hennes mor Sigbrit, som
i flera år skulle komma att öva väsentligt
inflytande på Danmarks regering. Under
samma sekel levde och verkade här den
betydande humanisten Absalon Pedersson,
som lät uppföra skådespel i Bergen och
som i förtvivlan över stadens vilda liv med
äventyrare, sjömän och mystiska
handelsmän vimlande i de trånga
medeltidsgränderna skrev sin bittra och storslagna
klagosång: »O Bergen, Bergen, naar viltu een
sinne lade aff at bruge hord, skørleffuit,
druckenskab, mandslacht, ieg frychter dette
høge fiel, som fløien paa staar, lucker dine
øien til, saa at månd skal sige over dig: et
rudera, ubi Bergen fuit». I vilken grad som
staden kort därefter skulle »sluta sina ögon»
i andligt mörker, det blev han förskonad
från att någonsin uppleva. Ty när han var
död, drogs hans egen hustru inför rätta,
anklagad för häxeri, och utlämnades
hänsynslöst åt bålet.
På 1600-talet utspelade sig det berömda
slaget på Bergens våg, skildrat i konst och
litteratur. Det var 1665, på Christian V:s
tid. Genom att kommendanten på
fästningen inte hunnit mottaga en hemlig order
från kungen, kom han att ställa sig och sina
kanoner till den holländska flottas
rådighet, som sökt sin tillflykt i hamnen,
gentemot en angripande engelsk flottavdelning.
Följden härav blev, att de fördelar som den
danske kungen hade beräknat att vinna
genom att låta engelsmännen skjuta
holländarna i sänk, gick till spillo.
Kommendanten erbjöd visserligen efteråt engelsmännen
27—Ord och Bild, 59 :e årg.
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
