Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mellan två ytterligheter. Musikkrönika 1949—1950. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B o Wa lin e r
ligt originell och uttrycksrik tysk folkmusik
kan man endast finna långt tillbaka i tiden:
de ursprungliga särdragen i visan och låten
har under seklernas gång suddats ut genom
ett alltför omfattande utbyte med
konstmusiken.
Hur denna vackra och levande syntes av
gammalt och nytt varit möjlig är -—■ som redan
framhållits — inte helt lätt att utreda. En viktig
detalj måste det dock ha varit att de
arkai-serande tendenserna i Mathis der Maler inte
dyker upp som någon plötsligt påkommen
idé. Vi har tidigare sett hur Hindemith under
20-talets sista år anknyter till musiken från
senmedeltiden, från renässansen och barocken:
under årens lopp kom dessa impulser att i
anda och form sammanfalla med Hindemiths
personliga tonspråk. Det är sålunda en
synnerligen omfattande process som ligger bakom
denna stilistiska enhetlighet.
Till skärpan i tonspråket bidrar också
frånvaron av ljudkulisser — för att än en gång
införa Jeanne d’Arc på bålet som
jämförelsematerial. Hindemith är f. ö. mera epiker än
lyriker •—- till skillnad från schweizaren.
Mathismusiken har i denna krönika tidigare
karakteriserats som en själens dramatik, eller
som operans överlägsne svenske
titelrollinnehavare Sigurd Björling uttryckte saken i en
tidningsintervju: »en dramatik på djupet»,
en dramatik där musikens roll blir att själv
helt och fullt leva dramats liv och inte bara ge
en miljöskildring eller måla stämningar. Har
man fått detta klart för sig, tycker man
kanske också ibland att den sceniska
utformningen är ett onödigt tillägg. Häri ligger
säkerligen en av förklaringarna till den
outplånliga upplevelse som Mathismusiken i
symfonins gestalt innebär. Denna geniala musik ger
också på några få undantag när allt det bästa i
operan: änglakonserten — identisk med
operans extatiskt konsertanta uvertyr;
gravläggningen — den gripande sorgemusiken vid
Reginas bår i sista bilden; Antonius’ frestelse
—- den våldsamt espressiva freskomålningen
till Mathis’ visioner i verkets sjätte scen.
De karakteristiska, hindemithska gesterna
utgör en nyckel till Mathis der Maler lika väl
som till de flesta andra av tonsättarens verk.
Man behöver endast erinra om den
pådrivande, inte sällan ostinata och starkt
upp-taktspräglade rytmfigur som t. o. m. i tung
orkesterskrud mot Brucknermulligt bläck
kan få något av den djupa brahmska
innerligheten över sig — även om den oftast expo-
neras med krigisk frenesi, såsom i den stora
frestelsescenen (se notexempel). Vi finner
gesten stilistiskt fullt utbildad på några
ställen redan i Cardillacpartituret, men den är
där inte så befriad från modernistiskt
allmängods som i Mathisoperan. Den anger vidare
det elegiska anslaget i Gravläggningen, den
ligger i något varierad form som grund till
Reginas ballad i första akten: en dansartad
fras med medeltida tonfall, fylld av varmaste
känsla och behärskad uttrycksfullhet.
Balladen mynnar ut i Mathis’-fabulering över
In-dialandsmotivet. Scenen hör till verkets
höjdpunkter, den förenar en gudabenådad
inspiration med ett alltigenom personligt tonspråk.
Mathis der Maler är, som väl redan torde
ha framgått, ett ganska ojämt verk.
Mästerliga scener som den första och de två sista
interfolieras av mycken skicklig och personlig
musik som stundom närmar sig symfonins
klassiska höjder men ibland också lider av en
tung, ovig manérmässighet. Men kanske man
vid en bedömning av operan inte helt kan
utgå från Kungliga Teaterns presentation. Det
svenska framförandet bjöd visserligen bland
solisterna på ett par oförglömliga
rollgestaltningar — förutom Sigurd Björling som den
kongeniale Mathistolkaren, måste Reginas
unga framställarinna, Elisabeth Söderström,
nämnas för ett innerligt och genomlyst vokalt
föredrag i förening med en levande scenisk
insats, och Sven Nilssons
monumentaleMainz-borgare — men orkesterpartiet för vilket
Herbert Sandberg svarade gjorde knappast
Hindemith full rättvisa. Man behöver endast
jämföra den svenska orkesterklangen med
Berlinfilharmonins i tonsättarens berömda
grammofoninspelning av symfonin eller med
många av de Hindemithkonserter som under
vårens lopp gavs i tysk radio för att förstå
med vilken brist på klarhet och finess som
operan framfördes i Stockholm. Särskilt
bleck-blåsgrupperna fick alltför rika tillfällen till
»råspelning» i stället för den mjukare,
varmare klang som förespeglat tonsättaren.
Frågeställningarna i Mathis der Maler har
aldrig mistat sin aktualitet för Hindemith. Så
sent som 1948 föreläste han i Luzern över
ämnet »En nutida kompositörs problem».1 I
slutet av detta föredrag anknyter han till den
romerske filosofen Boëtius’ De musica med
dess framställning av musikens etiska upp-
1 Musikvärlden 1949: 2.
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
