Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dikt, samhälle, kultur. Av Sven Linnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Linnér
och intellektuella motiven i dikten är
däremot endast indirekt beroende därav; närmast
är de betingade av faktorer, som (enligt denna
åskådning) i sin tur är betingade av samhället.
Vi har, synes det mig, två alternativ. Vi
kan använda termen samhälle i dess
begräns-sade och lätt fixerade betydelse. Studiet av
diktens förhållande till samhället blir då
endast en del -—- låt vara viktig men dock
begränsad — av den större uppgiften att
bestämma litteraturens beroende av den totala
miljön. Vi kan också med »samhälle» och
»social» åsyfta hela denna miljö, men vi löper
då risken att arbeta med en oklar terminologi,
där ordens mening vidgas och krympas som
ögats pupill. Sådant innebär emellertid ett
brott mot en av forskningens
fundamentalregler. — Så länge det gäller undersökningar
av enskilda fall, är faran inte alltid så stor.
Åtminstone i svensk litteraturforskning
brukar man vara utomordentligt precis i sina
beskrivningar av den materiella eller
intellektuella miljö, mot vars bakgrund man vill se
en diktares verk. Kanske har det rentav i
många fall varit lyckligt, att man icke arbetat
med en på förhand bestämd terminologi; man
har därmed undgått risken att fastna i
hjulspår, som skulle fört en på avvägar. Men när
man tar upp de principiella spörsmålen —
och specialundersökningarnas mödor erbjuder
i längden ingen undanflykt från dem — är
terminologins klarhet avgörande. Och som
jag hoppas det följande skall visa, är även
den enskilda undersökningen beroende av
forskarens syn på de grundläggande frågorna,
låt vara att han aldrig berör dem direkt i sina
arbeten.
Trots svårigheten att finna klara
formuleringar kommer vi inte förbi det
grundläggande faktum, att dikten alltid tycks vara
beroende av ett sammanhang långt större än
skaldens privata värld. Om »samhälle» inte är
en lämplig term för att beskriva detta
sammanhang i dess helhet, tror jag däremot, att
den moderna sociologins och antropologins
kulturbegrepp kan göra god tjänst.
Avgörande för den uppfattning, som ligger bakom
detta uttryck, är att man ser den totala
kulturmiljön som en enhet. En kultur, skriver
Malinowski, är »the integral whole consisting of
implements and consumers goods, of
consti-tutional charters for the various social
grou-pings, of human ideas and crafts, beliefs and
customs». Att skilja ut vissa element och
betrakta dem som fristående storheter är orik-
tigt. »The atomizing or isolating of treatment
of cultural traits is regarded as sterile, because
the significance of culture consists in the
relation between its elements.» Vad man i
dagligt tal brukar kalla ett samhälles »andliga»
och »materiella» kultur, ingår i själva verket
i samma enhet. Det kan vara befogat att här
erinra om den lagerkvistska bondemiljön.
Som jag påpekade i föregående nummer, blir
en beskrivning mycket ofullständig, som söker
fånga denna miljö i enbart socialt-ekonomiska
termer. En exklusivt religiös tolkning skulle
vara lika ensidig. Man förstår inte den kultur,
som präglat Lagerkvists hem, om man inte
ser alla dess aspekter som en intimt
sammanhörande helhet.
Ett allmänt bekant uttryck har denna
helhetssyn fått i Ruth Benedicts bok
Kulturmönster, där tre primitiva kulturer
framställs som centrerade kring ett par
grundläggande principer, av vilka alla livsformer
präglas. Nu kan man inte vänta att finna en så
långt gående sammansmältning — eller
integration — av alla kulturelement i större
samhällen av mer komplex natur. Härtill
kommer, att man där inte heller kan räkna med
geografiskt avgränsade kulturenheter utan i
stället måste arbeta med ojämnt fördelade
subkulturer. Man står liksom inför ett
geologiskt avlagringsfenomen, där skikt som
kanske en gång varit väl avgränsade, av
jordskorpans rörelser ha brutits sönder och
blandats om varandra. Vad som frapperar en
lekman, är snarast den beslutsamhet, med vilken
sociologerna vågar angripa även den
komplicerade samtidsskulturen. De tycks visserligen
räkna med större svårigheter än vid studiet av
primitiva samhällen, men icke med någon
principiell skillnad. Man kan erinra om vad
Malinowski skriver i en studie över
kulturbrytningen i Afrika: den genomgripande
omvandlingsprocess, som där pågår under
trycket av det europeiska inflytandet, skiljer sig
inte väsentligen från den stora europeiska
övergången mellan gammaldags
åkerbrukssamhälle och modern industrialism.
Också i stora och komplicerade
kulturenheter vill antropologen se en strävan till
enhetlighet bakom den skenbart förvirrande
mångfalden. Jag citerar amerikanen Clyde
Kluckhohn, vilken i sin bok Mirror for Man
(1949) ger en klar och stimulerande
framställning av den kultursyn jag här skisserar.
»Antropologin kan åskådliggöra den inre logiken i
varje kultur. Den kan stundom visa, hur den
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
