Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dikt, samhälle, kultur. Av Sven Linnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Linnér
— värderas högre än dikt, som arbetar inom
snävare gränser. Om man med Lagerkvist
jämför Hjalmar Söderberg, en av de svenska
författare som betytt mest för honom, är det
påtagligt, att denne lysande artist skildrar en
ofantligt mycket smalare sektor av livet och
därför (andra synpunkter skall här inte
dryftas) äger en lägre rang som konstnär. Men
man bör också ta hänsyn till storleken av det
kultursammanhang, som speglas i dikten.
Låt oss åter sammanställa Lagerkvist och
Silfverstolpe. Även om vi tar hela
Silfver-stolpes produktion i betraktande, är den
kulturkris han skildrar blott ett litet segment av
den väldiga brytningsprocess, som vi ser
bakom Lagerkvists diktning. Redan av det skälet
måste den senare vara den större skalden.
Men man kan vända om udden och rikta den
mot Lagerkvist: i hans abstrakta diktning
saknas väsentliga sidor av naturens och
människans liv, som finns med hos Shakespeare
eller Tolstoy.
Uppenbart är, att vid sidan av dessa
synpunkter en värdering av den konstnärliga
gestaltningsförmågan måste få sitt fulla
utrymme. Man kan också resa andra invändningar
mot mitt resonemang. Det finns ju diktare,
som koncentrerat sig på begränsade områden
men därinom utvecklat ett mästerskap, som
ger dem en förblivande rangställning. (Dock
kunde man häremot hävda, att om alla
kulturaspekter verkligen är inbördes förbundna,
en diktare, som tränger tillräckligt djupt på
en punkt, därmed också måste beröra de sidor
av livet, som han tillsynes lämnat helt utan
avseende. Det var väl det Erik Blomberg
förbisåg, när han i Stadens fångar beskyllde
Lagerkvist för att sakna intresse för samhällets
problem.) Vidare, även om de
kultursammanhang, som tolkas i skilda litteraturer är
kvantitativt jämförliga, behöver de därför inte vara
likvärdiga. Ty måste de inte bedömas också
efter sitt innehåll, ur filosofiska, etiska och
andra synpunkter? — Jag tror, att dessa
invändningar rymmer ett stort mått av sanning,
men den kvantitativa normen gör heller icke
anspråk på att vara den enda.
Jag vill till sist ge ännu ett exempel på hur
denna norm kan tillämpas. Jag utgår också
här från Lagerkvist. Om man skulle söka att
för europeisk publik klargöra den ställning,
som denne skald intar — eller rättare borde
inta i den internationella litteraturen, skedde
det förmodligen lättast med följande
utgångspunkt. Över hela Västerlandet har under de
två senaste seklen en övergång från
jordbrukstill industrisamhälle ägt rum; parallellt har
försiggått en utveckling från en allmänt
omfattad kristen tro (att denna tagit skilda
former, betyder i sammanhanget mindre) till en
mycket markerad trossplittring. Denna
process är den mest genomgripande vår
civilisation upplevt sedan sin begynnelse. De flesta
författare, hos vilka denna kulturkris skildras
eller reflekteras, har endast upplevt ett
begränsat avsnitt av dess oerhörda förlopp.
Lagerkvist tillhör de få diktare — även om man
ser på hela den europeiska litteraturen, torde
de vara få — som i sin upplevelse kunnat
spänna över utvecklingen från ett mycket
tidigt stadium till dess helt moderna form.
Med denna utgångspunkt, synes det mig,
skulle man kunna klargöra de anspråk hans
diktning har rätt att ställa på internationell
uppmärksamhet. -— Naturligtvis innebär den
kvantitativa värderingsnormen ingenting nytt.
Dock tror jag, att synpunkten ofta borde
beaktas mer än som sker. Men värderingen får
då inte snedvridas genom en ensidig
uppfattning om vilka sidor av kulturen, som är
»viktiga». När vi av våra skilda engagement
frestas att överbetona den ena eller andra
aspekten, erbjuder sociologins kultursyn ett nyttigt
korrektiv.
4. Litteraturforskningen bör icke överskatta
räckvidden av de orsakssammanhang den kan
fastställa. Den bör vidare anse det vetenskapligt
legitimt att studera också andra typer av
relationer. Svårigheten att fastställa
orsaksförlopp inom den humanistiska forskningen är
ofta påtalad. Jag vill här peka på en punkt,
risken att i den förvirrande mångfalden av
faktorer sammanblanda post hoc och propter
hoc. Ett exempel på en sådan förväxling, valt
ur mängden, erbjuder Axel Fribergs briljanta
avhandling om Stiernhielms Herkules.
Författaren vill där visa, hur skaldens
människosyn framför allt hämtat näring ur en
tradition, som via Florens leder tillbaka till
pla-tonsk och pytagoreisk filosofi.
Överensstämmelsen i åskådning är mycket påtaglig.
Emellertid behöver — som Sten Lindroth i en
recension visat —- likheten icke innebära
påverkan. Om man får tro Lindroth, kan
Stiernhielm naturligtvis »ha lånat både patos och
tankar från en platoniserande idealism av
florentinskt kynne» — ingenting förbjuder oss
direkt att anta det —■ men långt troligare är,
att Stiernhielm i stället tagit intryck av
humanismens oratoriska moralfilosofi, som varit
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
