Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dikt, samhälle, kultur. Av Sven Linnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Linnér
get, den fas i hans utveckling, som
karakteriserats med uttrycket livstro. Vid samma tid
finner man runtom i Europa en rad besläktade
fenomen. Det talas om naivism, unanimism,
konfessionslös tro; Schweitzer vill införa en
etik byggd på livets helighet; över allt dyker
den evige bonden upp, man drömmer om
av-rustning och fridsrike o. s. v., o. s. v. Är nu
allt detta sådant, som forskningen blott skall
sätta i parentes eller på sin höjd i inledningar,
så länge orsakskedjor till Lagerkvists
diktning inte kan påvisas? Skall på samma sätt
Fribergs fynd, som ovan diskuterades,
förvisas till de misslyckade teoriernas
skräpkammare ? Är inte parallelliteten i Stiernhielms
och pytagoreismens människosyn en
iakttagelse av bestående värde? — Gide berättar i
sin självbiografi, hur han som pojke en gång
under ett besök hos sina släktingar i
Sydfrankrike gick vilse och slutligen hamnade
i en stor bondgård. Av bibeln på bordet
förstod han, att han kommit till en protestantisk
familj. Vid spisen satt morfadern, »en robust
bonde, vars röst var utan mildhet men hade
klang, och vars blick inte var öm men fylld
av rättframhet.» Barnen i huset liknade den
gamle, vekare »men redan allvarstyngda, ja,
en aning bistra». Efter måltiden gick
morfadern efter bibeln, »slog upp den heliga boken
och läste med högtidlig röst ett kapitel ur
Evangelierna, därpå en psalm. Sedan knäföll
envar framför sin stol, utom den gamle, som
förblev stående med slutna ögon och händerna
lagda på bibeln. Han läste en kort
tacksägelsebön, mycket värdig, mycket enkel, och utan
att uttala några önskningar». (Schildt övers.)
Denna skildring leder en svensk läsares tankar
till Lagerkvists morföräldrahem, sådant det
beskrives i Gäst hos verkligheten. För Gide
liksom för den svenske diktaren är den gamles
andakt vid bibeln något mer än en dekorativ
scen, den representerar ett livsalternativ, som
båda avvisat, men varvid de är bundna med
starka känsloband. Det är för närvarande
omöjligt att säga, om Lagerkvist läst Gides
skildring, innan han skrev Gäst hos
verkligheten; vi vet endast, att han kan ha gjort det,
ty detta parti ur Si le grain le meurt hade
stått publicerat i Nouvelle Revue Francaise
redan 1920. Visste vi, att han läst Gide, skulle
parallellen naturligtvis diskuteras i en analys
av Gäst hos verkligheten. (Men därmed vore
ju inte motivet hos Lagerkvist »förklarat». Vi
skulle fortfarande inte veta, varför han låtit
sig influera just av det motivet och inte av
tusen andra. Vi vore därmed tillbaka vid
frågan, vilka gemensamma eller likartade
förutsättningar, som fått två så skilda författare
att följa samma banor.) Låt oss emellertid
anta, att vi visste att Lagerkvist inte haft
någon beröring med Gides roman, innan han
skrev sin bok —- skulle parallellen då
utelämnas eller blott nämnas i förbigående? (»Som
ett egendomligt kuriosum kan nämnas, att
en motsvarighet till scenen med den
bibelläsande morfadern återfinnes i Gides
självbiografi, vilken Lagerkvist dock vid denna tid
bevisligen inte känt till etc., etc.») Vore inte
likheten tvärtom dubbelt intressant, om en
direkt influens icke förelåge ? Och vore det inte
en verklig forskningsuppgift att uppsöka alla
liknande fenomen i samtida litteratur och
konst, alldeles oberoende av frågan om de
betingat varandra eller ej -— ja, till och med
om det kunde visas, att gemensamma äldre
förebilder inte funnits ? Ty till sådana tar man
gärna sin tillflykt för att förklara parallella
fenomen, som inte står i direkt inbördes
beroende. Men i själva verket bör man vänta,
att liknande eller besläktade fenomen skall
uppträda oberoende och samtidigt på många
håll, liksom fallet tycks vara på
naturvetenskapens och uppfinningarnas område. Det är
en av kulturens mest fängslade egenskaper,
att det förhåller sig så. Stora uppgifter finns
här för en forskning, som inte låter de
påvisbara orsakskedjorna binda sin rörelsefrihet.
Vad man närmast kan invända mot min
ståndpunkt, är naturligtvis att
litteraturforskningen, om den lämnar
kausalsamman-hangens någorlunda trygga mark, kommer
att hamna i rena dilettantismen, att bli
essay-istik. Jag tror inte, att en sådan farhåga
behöver besannas. Tvärtom leder det nuvarande
förhållandet till olyckliga konsekvenser. Inte
bara så, att forskningsuppgiften begränsas på
ett ödesdigert sätt. I själva verket kan man
inte i något litteraturstudium arbeta med bara
kausala sammanhang. Men om nu endast
dessa erkänns som fullt berättigade, kommer
andra typer av sammanhang att oförmärkt
smyga sig in i deras auktoriserade kategori.
Resultatet kan inte bli annat än oklarhet.
Man bör därför, synes det mig, betrakta de
skilda slagen av relationer som lika legitima.
Men man skall kräva sträng redovisning av
forskaren, vilken typ av sammanhang han
anser sig arbeta med.
5. Någon skarp gräns mellan litteraturstudiets
skilda metoder finns inte, knappast heller mellan
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
