Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ord och Bild sedan 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ord och Bild sedan 1937
> / r _11 ED detta häfte börjar Ord och
Bild sin sextionde årgång. Tidskriften
skulle, tror jag, med all rätt kunna kallas en
nordisk kulturinstitution, om inte ordet
»institution» associerade till något
oföränderligt, något en gång för alla fastställt. Ord
och Bild har följt men inte varit bunden av
traditionen från 1892. Sven Rinman, som
sedan Karl Wåhlins död 1937 och tills nu
har redigerat tidskriften har under dessa år
hunnit tillföra den nya intresseområden och
trots alla sina andra åligganden kunnat
skänka den sin oförminskade initiativkraft.
Han har däremot inte velat framhäva sin
egen insats genom att åstadkomma
uppseendeväckande förändringar i tidskriftens
utformning. Att på titelbladet till varje häfte
Karl Wåhlins namn återfunnits ovanför
hans eget har därför aldrig fört med sig
någon som helst dissonans. Med sin brett
humanistiska läggning har Wåhlins
efterträdare i det väsentliga kunnat ansluta sig
till det program som från början uppsattes
för tidskriften och på samma gång sätta sin
egen prägel på den. En uppgift kom redan
under Ord och Bilds första år att framstå
som en av dess väsentligaste: att låta röster
från alla de nordiska länderna komma till
tals inför ett gemensamt forum. Knappast
någon skulle i högre grad än Sven Rinman
ha kunnat bevara och utvidga det
inter-skandinaviska kulturutbyte som därigenom
åstadkoms. En förutsättning var
naturligtvis hans förmåga att knyta och
vidmakthålla personliga förbindelser med skilda
humanistiska läger men framför allt hans
starka känsloengagemang. Han
kompletterade i Ord och Bild den verksamhet han
inom ett annat område utvecklade som
redaktionsmedlem i Nordens Frihet. Ord och
Bild har alltid redigerats utan hänsyn till
i—Ord och Bild, 6o:de årg.
det för tillfället opportuna. Därför kunde
tidskriften under åren 1939—45 spela en
roll som fritt kulturorgan i de av krig och
ockupation drabbade grannländerna, en
roll som just då — lyckligtvis kan man nog
säga — inte på alla håll observerades. Den
goodwill som Sven Rinman skaffat Ord och
Bild i grannländerna är ett arv som
förpliktar och som tidskriften i fortsättningen
kommer att söka vårda.
Efter att ha verkat som dess redaktör i
fjorton år lämnade Sven Rinman Ord och
Bild den sista december 1950. För
tidskriftens läsare kommer redaktörsskiftet
emellertid inte att vara koncentrerat till en
bestämd dag. Då Ord och Bild inte har
tillgång till eget tryckeri måste varje häfte
planeras en lång tid i förväg, i regel ett par
månader (tidskriften kan därför aldrig vara
dagsaktuell men väl aktuell i vidare
mening). Då dessutom bidragen ofta når
redaktionen på ett betydligt tidigare
stadium kommer detta och de närmast följande
numren av 1951 års Ord och Bild att i hög
grad kunna dra fördel av den avgående
redaktörens insats. Både som tidskriftens
läsare under många år, som Sven Rinmans
medarbetare i det redaktionella arbetet vid
slutet av det föregående året och som hans
efterträdare anser jag mig berättigad att
tacka honom för hans mångsidiga och
hängivna arbete i Ord och Bilds tjänst.
Ännu ett avsked från tidskriften är jag
tvungen att anmäla: vårt ombud i Norge,
fröken Eugenia Kielland, har av åldersskäl
önskat draga sig tillbaka vid årsskiftet.
Hon trädde i Ord och Bilds tjänst 1938 och
kom därför att efter en kort tid möta de
svårigheter i fråga om de svensk-norska
förbindelserna som krigsåren medförde.
Hon trotsade dessa svårigheter på ett sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
