- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextionde årgången. 1951 /
26

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den absoluta verkligheten. En studie i Rabbe Enckells diktning. Av Bengt Holmqvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bengt Holm qv ist

Eller trodde han det? Sannolikt inte, vad
möjligheterna att fasthålla idyllen beträffar;
aningen om stundande ofärd beledsagar
tidigt diktarens lyckotillstånd. Däremot har
Enckell först sent reviderat sin uppfattning
om jaget och personligheten — ensidig i sin
allmänna form, inom vissa gränser
konstnärligt fruktbar men otillräcklig som
försvarsposition mot »förnuftets anfall» och (än mera)
mot yttervärldens krav. Omedvetet fanns det
i tron på den egna naturen, rationaliserad
till en teori om den »produktiva människans»
villkor överhuvud taget, en ansats till hybris,
till ett högmod som måste bli illa medfaret
när stormarna kom. Men Rabbe Enckell stod
rycken. Och med åren har han funnit vägen
till en annan och djupare — men också
bistrare — frihet än den ursprungliga.

Jagiskheten blev klassicitet; steget är inte
så långt som det ser ut, men det är svårt.
Sorgen blev resignation; steget är längre än
det ser ut, men inte lättare. Enckells
mänskliga och konstnärliga utveckling beskriver
en kurva, vars ännu oavslutade förlopp har
en så hög och klar spänning, att man lätt
frestas överföra den till ett alltför
»meningsfullt» koordinatsystem. Diktaren har •—- skrev
Rabbe Enckell för femton år sedan — »satt
hela sitt liv som insats och är därför inte
otålig», han har »inställt sin gärning på lång sikt
och vet att enskildheterna få sin vikt och
betydelse först ur det hela». Enckells tålighet
har belönats så rikt, att en metafysisk
bio-grafering ligger nära till hands: med
ödesdramat som formel och en kvartssekellång
utveckling som facit, med »Andedräkt av
koppar» som bakgrund till »Flöjtblåsarlycka».
Men om enskildheterna som sådana (inte deras
»vikt och betydelse») ska framträda med
riktiga proportioner, måste vi komma ihåg att de
oberoende av allt tålamod eller all otålighet
dock har lytt under slumpens — i Enckells
fall till slut nådiga — välde.

*



Rabbe Enckell var tidigt ute, så tidigt att
han —■ 19-årig ■— hann vara med om den
finlandssvenska modernismens första samlade
manifestation, Ultra (hösten 1922). Men han
verkade — liksom flera andra bidragsgivare
— rätt främmande i tidskriftens ram av
hagarolssonskt trumpetsmatter om »nya
eruptioner» ur människoandens innersta,
omedelbart förestående i den sällsamma gryningstid
då »de stora sovande djupen vakna och vilja

pröva sin styrka i den eviga kampen om
ljuset». Liknade Enckell någon var det
möjligen den av modernisterna grymt hånade
Jarl Hemmer, sådan denne hade framträtt i
världskrigets första år: juvenilt självupptagen,
vagt idealistisk, skyggt skönhetsdyrkande.
Likheten var inte försvunnen när Enckell ett
år senare gav ut en egen samling »Dikter».
Debutanten skrev visserligen fri vers, men
annars odlade han tonfall som kom
»reaktionens» tio år äldre favorit ganska nära:

Heliga skönhet,
var kan jag tillbe dig,
var kan jag famna dina vita fotter,
kyssa dem
i tysthet?

Heliga skönhet,
var kan jag gömma dig,
gömma dig för andras giriga blickar,
för andras hånskratt?

Men Enckell var ännu sprödare, ännu
skyggare än Hemmer. Han sade sig vara »född
som av en späd jungfru, död i
födslosmärtor-na», vilket ju var en sorts rekord. Han tyckte
att »sorl av främmande tungomål / är
mänskornas tal». Han var rädd för livet, men
eftersom han var dömd till det bad han dess
»milda modersöga» sprida ett varmt ljus över
honom. Han försökte t. o. m. ställa sig in hos
tillvaron: »Liv / du som tar alla, alla / i din
famn, / var varsam mot mig.» Men någon
gång byttes rädslan ut mot längtan,
skym-ningsvemodet och skönhetsandakten mot ett
lätt, vårligt rus. Under dess inflytande kunde
poeten ge sin invokation ett annat innehåll:

Ditt blod vill jag suga,
dricka mig stark av din galla,
dricka mig skön av ditt solljus,
förgås i din ljuvlighets famntag
O, liv!

Det var ganska konventionellt;
normallyriska ungdomsstämningar, sällan stegrade till
ett uttryck som kunde kallas personligt.
»Dagar av oro, ångest», av stormskyar och
tätnande skuggor var också på tal, och i en dikt
nämndes »cyklonen», som ska bryta fram
och »tömma sin flödande källa / brusande, /
strömmande in / i mitt hjärta». Det var lika
normalt. Och den naturliga
sammanfattningen gavs i den fråga som återfanns på en av
dikthäftets sista sidor:

Var skall vi stanna i denna dröm,
där allt flyter
och vi själva blott känner vår egen
verklighet?

26

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free