Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Paul Belmondo — skulptör från Alger. Av Per Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Persson
tet i strukturen. Vi har sedan återfunnit
dessa egenskaper hos yngre franska mästare
t. ex. Despiau, Wlérick och kanske
tydligast hos Pommier. Ett ganska nära
släktförhållande råder mellan dessa nyss nämnda
konstnärer och den algerianske
bildhuggaren Paul Belmondo, som haft förmånen
att som lärare räkna Charles Despiau själv.
Paul Belmondos karriär utgör en av dessa
algerianska kulturmanifestationer, som
hemstaden Alger gott kunde visa lite större
uppskattning och intresse. Det är först
under de sista åren, som algerborna riktigt
fått upp ögonen för vilken framträdande
roll deras »landsman» faktiskt spelar i
franskt konstliv. — Kommen från en
fattig hantverkarfamilj, som fortfarande
bebor ett gammalt trångt stenhus i Algers
västra utkanter, började Belmondo — född
strax före sekelskiftet — sina mera
avancerade arkitekturstudier i hemstadens Ecole
des Beaux Arts. Ett stipendium vid mitten
av 20-talet gjorde det med ens möjligt för
honom att lämna Nordafrika för att studera
i Paris. Han kom till den välkända
konstskolan vid Rue Bonaparte, som egentligen
från början är en slöjdskola och därför låg
så väl till för Belmondos medfödda
praktiska konsthandlag. Blumenthalska priset
krönte efter några terminer hans fortsatta
studier och tillät honom att förlänga sin
vistelse i Seinestaden. Och därmed hände
vad man kunnat vänta sig! Belmondo
bosatte sig för alltid i Paris. Algeriet skulle
ännu en gång få släppa till en av sina stora
konstnärer till moderlandet. Det är nu
nästan ett kvarts sekel sedan Belmondo
beslöt sig för att bli parisare, och de resor,
som senare fört honom åter till hemstaden,
har alltid fått karaktär av turist-turer.
Belmondo hade inte uppehållit sig länge i
Paris, förrän han vid Ecole des Beaux Arts
fick en trogen vän i sin lärare professor
Jean Boucher, och strax därpå sluter en
annan av »de stora» i Paris konstliv upp
vid hans sida, Charles Despiau, som under
de följande åren visar Belmondo ett
ovanligt starkt intresse. Despiau blir hans bäste
vän och mest kritiske men också mest
stimulerande rådgivare. Fjärran från
kotterier och stående utanför de böljande
konstdiskussionerna och de växlande striderna
på krogar och kaféer, arbetar nu den unge
skulptören med en entusiasm och ett allvar
som tyder på en omåttlig kärlek till sin
konst. I sin mycket anspråkslösa ateljé nära
Parc Montsouris lyckas Belmondo
långsamt, men desto mera säkert, dra till sig
växande intresse och beundran från artister
och konstkännare, som kommer i hans
närhet.
Framgångarna har inte heller uteblivit.
Detta tålmodiga och talangfulla arbete,
som Belmondo nu presterar, måste föra
lycka med sig, men detta har på intet sätt
förändrat konstnären själv. Det är något,
som ofta överraskar hans gamla vänner,
när de återfinner honom bland de talrika
verken i ateljén vid Rue Denfert-Rochereau
i Paris. Varje gång lägger de märke till
Belmondos genialiska enkelhet, hans rena
naturstudier, hans lätthet att arbeta och
hans alltid lika smittande kärlek till sina
verk. Allt det närvarande hos honom står
i en så naturlig överensstämmelse med det
som har varit. Hans utvecklingskurva är
så jämn, att den knappast väcker
besökarens intresse.
Hans panna är obetydligt fårad och hans
klara, lite spelande blick lyser fram ur det
ungdomliga ansiktet. Alla hans snabba
rörelser tycks vara lekfulla och spontana,
men också samtidigt bestämda. Leendet
och hans sätt att tala är ynglingens, hans
språk vimlar av bilder och han gestikulerar
gärna. Utan skryt visar Belmondo upp vad
han gjort; mest sysselsätter han sig
naturligtvis med sitt senaste verk. Det nämner
han alltid med en speciell kärlek, orden
liksom smeker det med en barnslig ömhet.
Han verkar klok och öppenhjärtig, och han
tycks betrakta livet realistiskt, men med
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
