Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Holm. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arne Lindström
varit lika starkt kännbart för honom —•
fast han långa tider tvekat cm han
någonsin funnit det rätta medlet att uttrycka sig
på —-, men han kan samtidigt vara
fruktansvärt lat, gå och ruva långa tider utan
lust att företa sig någonting, och så var det
också då. Men han upplevde sin tillvaro
med en säregen intensitet och det kan
komma fram glimtvis i de okonventionella
breven till gamla kamrater. Så skriver
han om en gemensam vän som kommer
uppdykande i hans lya — det är i ett brev
av den 31 juli 1927 — att denne plötsligt
steg in i rummet likt en ond ande
och grinade rakt i mitt förvånade ansikte. Han
uppmanade mig att medfölja till en sup och en
smörgås (naturligtvis i största enkelhet). Medan
jag drog på mig en relativt fläckfri rock granskade
jag honom helt varligt och fann, att han var sig
lik. På kroppen hängde en svart rock av
egendomligt snitt samt ett par randiga byxor. Fotterna
voro instuckna i långa och oerhört spetsiga skor.
Medan jag sålunda granskade och rannsakade
honom utan att komma till några andra resultat
än dem jag hade förut, upptäckte jag plötsligt
till min stora bestörtning att mannen saknade
fullkomligt axlar. Övergången mellanhalsen
och den egentligakroppen skedde omärkligt.
Min häpnad och förskräckelse var så stor att jag
ett ögonblick trodde mig vara under inflytandet
av en mardröm. Så var dock ej förhållandet. Jag
var fullt vaken och hörde min klocka på
skrivbordet plötsligt börja gå och Frälsningsarmén
spela onestepp utanför. Nej, det var alltför sant.
Vi ska inte diskutera i vad mån Edgar
Allan Poe, Gustav Meyrink och E. T. A.
Hoffman verkat stilbildande på sådana
berättelser ur Alf Holms liv, men den lilla
situationsbilden har ett besynnerligt drag
av Kafka långt före dennes posthuma
berömmelse. Och ändå tycker Alf Holm inte
alls om Kafka, har inte ens orkat igenom
Processen utan stannat på halva vägen!
III.
Jordbrukarbanken sände sin unge
medarbetare till huvudkontoret i Stockholm
1932, och därmed avgjordes hans öde
de
finitivt. När det blev tid att flytta
tillbaka till örebrokontoret gjorde Alf Holm
revolution, varom han meddelar i ett brev
av den 14 oktober 1932: — Jag har gjort
revolt och utnämnt mig till DIKTATOR
ÖVER MIG SJÄLV. Bort med direktören,
Ned med kamrern! Han har hissat den röda
fanan och den 30 oktober 1932 ber han
ALLA BANKER DRA ÅT HÄLVETE!
Framtiden syntes honom dock
problematisk. Han ägde »260 kronor och en
enastående talang» och hade hyrt ett fint rum
på Söder med badrum och kokvrå på ett
år för i 000 kronor och inte ett öre mindre.
Han hade blivit trött på jobbet och lusten
att rita hade plötsligt blivit påträngande.
När han fick order att återvända till Örebro
kastade han allt sunt förnuft över bord
och sa: Nej då slutar jag. Banken verkade
glatt överraskad och svarade »med värme»:
—• Så gärna!
Han visste alltså vad han gav sig in på,
och de dystra farhågorna besannades i
blott alltför hög grad. Han fortsatte att
teckna på sitt eget sätt, en procedur som
inte tillhör de lättvindiga. Först ska »idén»
värka fram och utformas och sedan
kommer turen till det tekniska förfarandet,
teckning och färgläggning. För
tidningarna följer sedan ett överförande i en ny
teckning i svart och vitt av den sålunda i
bild klädda idén. Det kan visserligen hända
att en del saker blir »division II» med en
term hämtad från fotbollspråket, men även
de kräver sin tid och sin andel av
skaparkraften.
Nu var — och är — Alf Holm en
människa som hade det svårt att göra reklam för
sig. Han är alltför särpräglad för att passa
in någonstans, han har just aldrig fäst
något avseende vid den yttre fasaden och
han pinades av att gå upp på redaktionerna
i Stockholm och sälja teckningar. Han
fann redaktörernas överlägsenhet och
likgiltighet gentemot den blyge, ibland
luggslitne artisten förnedrande och avskräc-
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
