Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Holm. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arne Lindström
Den vackra serv Urisen.
och släpptes in och blev föremål för
mycken hjärtlig välplägnad. Men man kan nog
gissa att inte alla besök var så trevliga
som de nu efteråt ter sig i konstnärens
minne.
Så frestade han i många år den fattiga
bo-hémens tillvaro i Gamla stan och flyttade
sedan till det numera rivna huset vid
Ox-torgsgatan 12 varifrån han sommartid
gjort expeditioner till Vik utanför
Simrishamn. Ett visst mått av uppskattning har
kommit denne säregne artist och i grunden
originella människa till del på sistone. Han
gläder sig säkerligen åt det men egentligen
är det väl ur hans synpunkt ganska
likgiltigt om han får något erkännande eller ej
numera, då han vet att han inte har annat
val än att fortsätta sin egen väg i konsten
och livet. Han är ett stycke filosof med en
bister men ingalunda hopplös syn på
tingen.
Sina intryck av luffarlivet nedskriver
Alf Holm i ett brev av den 15 oktober 1943:
Luffarlivet var inte så jävligt som man kanske
skulle tro. När det var sommar och varmt och
inget regn. Det var bara att gå och masa på
landsvägen och när man vart trött så la man sig bara
vid vägen och sov ett spars. Och sen vaknade man
och gick vidare tills det blev liggdags igen. Just
inget vidare äventyrsfyllt liv. . .
I en del städer ritade jag av litet och sprang
sedan omkring i husen och dörrknackade.
—-Nä, vi har en tavla redan, sa dom ibland.
Andra hade »hela lådor» fulla med konstskatter
och ville inte köpa mera. 99 av 100 som öppnade
var urgamla käringar med astma och gikt och
rinnande ögon och snäsigt sätt. Undantag fanns
ju för allanstesdelar. En liten gumma i Hjo
välsignade mig (Gu välsigne herrn, sa hon), men
någon tavla ville hon inte ha. Men jag var ju glad
och tacksam för det lilla jag fick och som en
nyfrälst skuttade jag vidare till nästa dörr.
(Efter en liten analys av givmildheten i olika
landskap och städer) Upland var ett bra landskap.
Där tror jag att jag gick upp ett par tre kilo i
vikt.
IV.
Redan i 2 o-årsåldern hade Alf Holm som
tecknare utbildat sin stil och rutat in
betydande delar av de domäner han sedan
uppehållit sig i. Det är en mörk värld under
drivande svarta skyar där människans
drömmar upplöses och förnekas av den
hårda verkligheten. Inte bara hennes
drömmar utan också hennes föreställningar om
världen och tillvaron vilar på falska
förutsättningar: sommarnöjet är den ynkliga
lilla stugan i hällregnet dit husfadern får
ro sig ut under barnens glada tillrop
»Heja, farsan!», ensamheten i naturens
sköte är de tusen sportstugornas trängsel
på skärgårdsöarna, nöjeslivet är lustresor
i storm på upprörda hav eller tårefloder på
biografen, julfriden är myllret av skidåkare
på fjällpensionaten, storstaden lockar men
fröjden är ringa när ynglingen från landet
blickar ut över det kompakta husmyllret
som inte erbjuder honom ett enda litet
rum att bo i.
Storstaden fascinerar Alf Holm, men han
hatar den samtidigt av fullaste hjärta.
Klyftan mellan människans drömmar,
hennes föreställningar om sig själv och de
trista realiteterna blir större där än någon
annanstans. På hösten kommer båtarna
från skärgården och avbördar sin
mänskliga last: »Tillbaka till kulturen» ljuder
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
