Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Besök hos James Ensor. Av J. P. Hodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. P. H odin
ismer och skolor, uppsöka en man, som
varit stark nog att förbli fri, en vilja för sig
liksom Edvard Munch, som förkroppsligat
idén, att personligheten är tillvarons högsta
mål, massvarelsen blott råmaterialet, kort
sagt en skaparkraftig natur, som förstått
att kämpa och segra för en inre värld, i
ensamhet. Var det ej just Ensor, som lät
ett av sina mest betydande verk åtföljas av
sentensen: »Fanfares doctrinaires toujours
reussi?» I dag stå vi skräckslagna inför en
syndaflod av ideologier, som dränker alla
mänskliga värden. Var kan man ännu få
se en människas ansikte? Bakom masker
av proklamationer och propagandafraser
är det lika väl dolt som i ett fängelses
mörker. Ensor har målat dessa masker. På
honom verkade de dock ännu vid
sekelskiftet individuella, pittoreska. Humor och
tragik, lust och förtvivlan blandades
samman i dem, och döden fanns där också —
den biologiska, icke den moderna analytiska
civilisationens massmord — full av
värdighet och i cylinder, och så förlossarens
milda anlete. Det var en karneval av
få-fängligheter, av kortsynthet, lystnad och
hat, ett »narrskepp» av brokighet,
galenskaper och kälkborgerlighet, det hela
tillsatt med en dos bitterhet i stil med vad
Goya låter oss avsmaka i sina »caprichos».
Det var ett återgivande i tidens anda av
den föreställningsvärld, som Hieronymus
Bosch och Pieter Brueghel odödliggjort i
sina flamländska allegorier och ingalunda
den slätstrukna, själlösa massfysionomi,
som vi träffar på överallt i våra dagar.
Om han ännu lever, tänkte jag i det jag
ringde på dörren, skall han kunna ge mig
något väsentligt att tänka på, när jag går
härifrån. Ty ålder och visdom är hos
sådana människor som Ensor ett och
detsamma. Tamburklockan ljuder och jag hör
släpande steg. Dörren öppnas av en man
med en svart käpp, som påminner om den
som Anatole France brukade bära. Av
Auguste van Yper, Ensors faktotum sedan
mer än 40 år tillbaka, får jag veta, att
jag kan träffa mästaren på eftermiddagen
vid 4-tiden, då han ätit, vilket han efter
vanan gjorde sent, vidare att han befunne
sig vid god hälsa men att han sedan länge
ej mer rörde vid en pensel. Det sista han
utfört daterade sig från 1943 och utgjorde
tre små pannåer av skrivboksformat. De
återge föremål ur hans omgivning i rummet
i första våningen, där han tillbringar större
delen av dagen — en pendyl, figurer och
vaser. På en av dem ser man en lustgård
med människor på en äng, vidare en
staty och i stället för solen ett ansikte.
Säkerligen djävulen, säger jag, ty jag
vet, att konstnärens anda gott skulle
kunnat tillåta sig ett sådant skämt, och
tänker också på hur storartat långt vi
människor kommit, då vi glömt vad
fruktan vill säga och därjämte avskaffat
mörk-sens furste. »Si vous voulez», säger Auguste
med ett förslaget leende i ögonen, »Ni får
väl se. Och om Ni inte har något
angelägnare att göra, kan Ni gå på besök till
An-tony, Ensors gamle vän, vid Rue
Euphro-sine Beernaert».
Jag var Auguste tacksam för hans
förslag, ty hos Antony, som var fotograf, fick
jag veta, hur långt jag kunde gå med mina
frågor. Jag hade nämligen föresatt mig, att
icke tala med Ensor om hans tavlor. De
förde sitt eget tydliga språk. »Var hur
nyfiken som helst», rådde mig Antony. »Ni
kan föra döden och livet efter detta på tal,
ja allt, som Ni önskar veta. Ensor hyser
ingen fruktan, fast han själv nu står blott
med ett ben på jorden.»
Jag satte mig ned och bläddrade bland
fotografierna av Ensors verk. Jag såg
maskerna, »les masques scandalisés», livets
teater med konstnären som Pierrot, dåren,
den oskyldigt lidande och frågande, eller
också omgiven av demoner, hetsad av
tillvarons paradoxer — »peste dessous, peste
dessus, peste partout». Jag såg också där
den »förlossningsbehö vande» mänsklighe-
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
