Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G. E. Moore. Av Ingemar Hedenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. E. Moore
Av Ingemar Hede ni us
O
RDET FILOSOF förekommer i
olika betydelser. Därför kan man aldrig
veta, vad det är frågan om, när en person
kalias filosof, innan man har förstått vilken
av betydelserna, som kan ha lagts in i ordet.
Ibland betyder »filosof» ett slags diktare.
Hos oss har vi åtminstone en stor sådan
filosof: Pär Lagerkvist. Han är filosof, i
den särskilda mening som jag nu tänker
på, därför att han ger konstnärlig gestalt
åt ett slags helhetsreaktioner inför tillvaron.
Men dessa reaktioner tar inte formen av
teorier utan består av bilder. Man kan fråga
sig, om dessa bilder, t. ex. Barabbas eller
Han som fick leva om sitt liv eller Det
eviga leendet, är sanna, och jag tror att
man då måste svara: att var för sig är de
det. Men utan tvivel har man då tagit
ordet »sann» i en helt annan betydelse än
när man säger, att en vetenskaplig teori är
sann. Det är här fråga om något, som man
kunde kalla sanning mot livet och som är
något annat än de sanningar om livet och
verkligheten som vetenskapen kan och
vill finna.
Lagerkvist är en ovanligt ren och
helgjuten diktarfilosof. Det finns och har
funnits många andra som inte är så rent
konstnärliga i sin strävan som han,
diktar-filosofer vilkas bilder av livet har varit
blandade med vad som åtminstone ser
ut som teorier, metafysiska teorier eller
med ett mera tydligt uttryck: kvasiteorier.
Det kan väl inte förnekas, att även sådant
som kvasiteorier kan ha skönhet och på
något sätt framstå som meningsfulla
andliga skapelser. Men bara om man inte
granskar dem på vetenskapligt sätt, bara
man inte uppfattar dem så som de väl i
regel har varit menade, d. v. s. som
filoso
fiska teorier om verkligheten. Gör man det
med t. ex. Schopenhauers eller Nietzsches
läror, så faller de vid närmare granskning
sönder i en förvirrande mångfald
tankefragment, var för sig lösliga och liksom
godtyckligt påhittade hypoteser, som i och
för sig är overifierbara eller meningslösa
och som är förbundna med varandra
genom uppenbart ologiska konstruktioner. För
att dessa läror skall återfå skönhet och
mening måste man så att säga betrakta dem i
ett enda svep: uppleva dem på samma sätt
som man i ett enda ögonblick kan se en
arkitektonisk helhets gestaltning eller fatta
nerven i ett diktverk.
I bästa fall blir då den kvasiteoretiska
form, i vilken diktarfilosofen kläder sitt
verk, en sammanhållande och dock bara
yttre ram för den bild av livet han ger —
som diktare. Inte så sällan händer det också,
att detta slag av filosofer går vilse i den
metafysik de själva skapar. Många av dem
har åstadkommit öknar, fyllda av
kvasi-teoretisk bråte.
Och ordet filosof kan ibland betyda något
helt annat än diktarfilosof, nämligen ett
slags vetenskapsman. Ingenting hindrar
visserligen att en och samma person är
filosof i både den förra och den senare
meningen, men det är sällsynt och tycks bli
allt sällsyntare. Russell, filosofen som
senast fick nobelpriset i litteratur, framstår
som ett av de få undantagen från den regeln,
att en stor insats på det vetenskapliga
området knappast kan förenas med verkligt
betydande insatser också på andra
områden. Om Russells kollega och vän G. E.
Moore gäller däremot att han är en
renodlad teoretiker och vetenskapsman. Dessa
båda män, Russell och Moore, torde numera
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
