Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den unge Fredrik Ström och Ellen Key. Av Ulf Wittrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ult Wittrock
För att så till slut, når motsatsen mellan
deras olika själar blir uppenbar, denna
lidelse spränger dem själfva.» Efter julen
1903 begav sig Ström så hem till Sverige.
Vid hemkomsten till Halmstad förstörde
han sin nyskrivna kärleksroman. I
memoarerna uppger han felaktigt att det var
en strejkskildring från Göteborg, som han
författade i Paris och att han brände upp
den, därför att han inte var nöjd därmed.
Emellertid var den kärleksroman, som han
i själva verket åstadkom, tydligen starkt
självbiografisk — det framgår av innehållet
i de nya brev, som han i februari 1904
sänder Ellen Key. Det kärleksförhållande till
en ung kvinna han haft under flera år fick
just på detta nyår utan hans förskyllan en
tragisk epilog. Ström såg sig i sin bok i
viss mån ha anteciperat verkliga händelser.
Att han förstörde den berodde säkert mindre
på att han var otillfredsställd med dess
konstnärliga halt än på att den nu för
honom vidrörde alltför personliga och
plågsamma ting.
Ellen Key blev häftigt upprörd över vad
Ström berättat om hur andra människor
krossat hans kärlekslycka. »Människorna
äro djäflar mot kärleken», konstaterade
hon i ett brev. Detta yttrande kom att
återges i Hallandsposten i en artikel av Viktor
Larsson och väckte genom sin våldsamhet
en del rabalder. Ellen Keys syn på erotiken
var nämligen vid denna tid ett högaktuellt
diskussionsämne. Senhösten 1903 hade av
hennes Lifslinjer det första digra bandet
utkommit, vilket behandlade kärleken och
äktenskapet. Det var en bok som Ström
med iver väntat på; hans stora
förväntningar blev heller inte svikna. Han befann
sig själv i en psykologisk situation, som
gjorde honom extra beredd för verkets
förkunnelse. Han skriver till Ellen Key: »Jag
har midt i sorgen läst er stora, goda bok.
Där skall andra än mina ord att prisa den,
ty så öfver det vanliga står den, att jag
känner mig så ringa inför den som en
män
niska inför den tysta natten eller den
djupa sorgen ... Jag har hittills trott att
ni mäst blifvit missförstådd •—• af
förvirrade och tomma hjärnor —, nu vet jag att
det är uppenbar förfalskning af edra tankar
och böcker, man vågar drifva. Nu tror jag
ni vet, hur det är att bära ett martyrskap,
ty uppenbar förfalskning af ens största
och heligaste tankar och uppsåt — det är
martyrskap.
Men alltid är ni vår, de tänkandes och
ärligas, väldiga ensamma fura på en öde
hed. Genom er är det vi handla och tänka,
vi som tro på en lyckligare framtid för
slägtet. Och en gång skall er staty stå i
marmor öfver andras — när våra
efterkommande kommit dit där ni nu står.»
Ström fick i februari 1904 en inbjudan
av Hjalmar Branting att inträda i
Social-Demokratens redaktion. Hans ekonomiska
läge gjorde att han bestämde sig för att
genast anta platsen. På resan upp till
Stockholm besökte han Ellen Key, som vistades
på Oby i Småland hos sin bror. I
memoarerna har Ström berättat om samvaron.
Ellen Key prisade Branting, men varnade
för den destruktive Hinke Bergegren. »Jag
är socialist, demokrat, ja revolutionär,
brinnande revolutionär», sa hon. »Men vi måste
skona det sköna, personlighetens rätt,
individualiteten. Socialismen får icke bli
fiende till individualismen. De två måste
förenas. Detta gör Hjalmar Branting. Håll
er till honom.» I Stockholm kom Ströms
tid att framför allt upptas av journalistiskt
och politiskt arbete. Han slöt som Ellen
Key anbefallt helhjärtat upp på Brantings
sida och bekämpade Hinke Bergegren.
Fullständigt släppte han dock inte det
skönlitterära författarskapet. Men detta
fick en annan målsättning än förut. För
Ellen Key rapporterar han i början av år
1905 att han i sin själ gjort revolt mot tidens
ensidiga esteticerande. Med gillande har
han läst den moralistiske danske
litteraturkritikern Harald Nielsen. Det var inte
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
