Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrikern Francis Jammes. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyriker ii Francis Jammes
Av Karl A splund
DET lilla idylliska Orthez, i närheten
av Pau, en gång på 1400-talet huvudstad i
Béarn, satt omkring 1890 en ung man som
biträde på en juridisk byrå och samtidigt
trycktes i staden några små versplaketter,
anonyma men snart uppmärksammade i
Mercure de France.
Författaren var den unge tjänstemannen,
Francis Jammes, född 1868. Hans farfar
var läkare på Guadeloupe och fadern
flyttade därifrån hem till Frankrike, till
Bordeaux och Orthez, där den unge Francis
efter faderns död bodde tillsammans med
sin mor och med sin familj. Olyckan och
motgången hade varit gäster både i
farfaderns och faderns hem. Francis Jammes,
en ytterligt sensibel, vänfast, melankolisk
och naiv natur, levde stilla i detta
välsignade Béarn, med sitt underbara rogivande
klimat, sin frodighet och sitt goda vin.
Då han 1898 samlade sina ungdomsverk
till en volym, som gavs ut av Mercure de
France under titeln De 1’Angelus de 1’Aube
å 1’Angelus du Soir blev han med ens ett
berömt namn och kom att utöva ett starkt
inflytande på de unga lyrikerna. Han
beundrade högt den allvarlige och stilstränge
Albert Samain, till vilken han skrivit en
av sina rörande intima vändikter. Samain
var en konservativ poet, jämte Henri de
Regnier Parnassens siste betydande
ut-löpare, men den unge Jammes var helt olik
honom och alla andra, han förbluffade den
litterära världen med en utomordentligt fri
och sorglös behandling av alexandrinerna,
som länge härskat i en stelnad och
konventionell form — man kan få mardrömmar av
alla formellt korrekta sonetter från
generationen efter Baudelaire, om man läser en
antologi från tiden. Jammes struntade i
stavelseräkning och rim om en plötslig
pregnant bildingivelse ledde honom in på
andra spår. Det var en ny poetisk stil av
förförisk, nästan inställsam mjukhet, som
gjorde stort intryck. Med sin stilla,
ödmjuka intensitet kan han om man så vill
kallas naivist eller intimist. Det finns något
som påminner en svensk om Birger
Sjöberg i de plötsligt uppblommande
egenartade bilderna. Så till exempel i slutraderna
till en dikt om hur han går till paradis
med sin älskade:
Och med en oro som syreners i en åskby
vi skola intet fatta, intet fatta. . .
Förordet till debutboken är också
egenartat:
»Min Gud, Du har kallat mig hit bland
människorna. Här är jag. Jag lider och jag
älskar. Jag har talat med den röst som Du
har givit mig. Jag har skrivit med de ord,
som Du lärt min mor och min far och som
de givit mig i arv. Jag har gått på vägen
som en laståsna, som barnen skratta åt
och som sänker huvudet. Jag skulle gå vart
helst Du ville och när helst Du ville.
Det ringer Angelus.»
En religiös kris, som den unge lyrikern
gick igenom drev honom in i en varm
katolsk tro. Det är ett namn som ofta
kommer i läsarens tankar inför dessa stilla,
ödmjuka, av en naiv kärlek till Gud och
världen fyllda dikter — den helige
Fran-ciscus. (André Beaunier har i Journal des
Débats skrivit en essay om Jammes med
titeln Une sorte de Franciscain.) Jammes
talar med innerliga tonfall om små barn
—■ hans fantasier om unga nakna flickor
höra nog till det kyskaste av det slaget,
om där också ibland kommer en egendomlig
glimt i orden — om de fattiga, om sina
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
