Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassikern Pär Lagerkvist. Av Erik Hörnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Hörnström
stor, menar Lagerkvist. »Så som de
småländska bondgummorna med andaktsfulla
sinnen gick upp till Jerusalem, till en stad
med gator av guld, så steg Tegnér på
skimrande marmortrappor upp till sitt Akropolis
med dess tempel och mäktiga symboler för
det högsta andliga.» Lagerkvist har
upp-levat båda dessa världar, den ena i sin
barndomsmiljö och den andra under
tillägnandet av det svenska bildningsarvet.
Han har också givit uttryck åt allt detta i
sin diktning. Den lära som han förkunnar i
verken från åren närmast efter första
världskriget, klarast i prosastycket
Morgonen, är hans fäders undergivna tro i
sekulariserad form, och den kämpande
humanismen från trettitalet är den klassiska
idealismen men utan den metafysiska idévärlden.
I båda fallen är det fråga om desperata
försök att förena det oförenliga, det
hellensk-kristna arvet med en empirisk
inomvärldslig målsättning. Det är
storartade försök att utsudda den viktigaste
gränslinjen i nutida kulturliv. Dessa verk
är klart oklassiska: Det eviga leendet
sentimental och Bödeln vredesfylld, båda
starkt subjektiva verk. Lagerkvists
kämpande humanism i Den knutna näven är
dock klassisk, därför att den ytterst ändå
innebär, att människan skjuter ifrån sig
ansvaret för sin psykiska konstruktion. I
Den befriade människan talar Lagerkvist
visserligen om ansvar, men det är ett ansvar,
som inte är människans eget, som inte står
i hennes tjänst: ansvarskänslan »hör ihop
med en utvecklingsvilja hos livet själv som
vi bara är redskap åt», heter det där. Livet
är i ett sådant uttalande en metafysisk
storhet, en lika obönhörlig makt som
gudarna i ett antikt drama eller guden i en
monoteistisk religion. I Den befriade
människan förkunnas det, att allting, hat och
kärlek, våld och smek, ont och gott är
meningsfyllt och nödvändigt. Inser man
det, är man befriad. Det slår en, att detta
är den sant klassiska attityden. Befrielsen
är en befrielse just från ansvar, och just
därför blir människan fullkomligt bunden.
Nästa steg måste bli en renodlad
determinism. Det steget tar Lagerkvist också
fullt konsekvent i sina två romaner från
det sista årtiondet, Dvärgen och Barrabas,
hans två mest klassiska verk. Att de är
genomfört klassiska till sin form är också
konsekvent. Formvilja, känsla och
åskådning ha kommit i samklang. Cirkeln är
sluten. Den rena konsten är lika omänskligt
human, d. v. s. accepterande tillvaron som
den är, i det kubistiska ungdomsverket
Motiv som i den stramt klassiska
golgata-skildringen Barrabas.
Det finns ett genomgående drag i
Lagerkvists författarskap, som ytterligare
belyser och bestyrker den tes, som i det
föregående genomförts. Det är skräcken för
och bristen på psykologi. I
djuppsykologiens århundrade startade Lagerkvist med
ett angrepp på den psykologiserande
litteraturen. Det sägs i Ordkonst och bildkonst,
att den psykologiska inriktningen är ett
tecken på dekadans. Lagerkvist har
naturligtvis rätt — ur sina klassiska ideals
synpunkt. Psykologiskt betraktelsesätt
innebär nyansering och komplicering, inte
förenkling och rätlinjighet. När Lagerkvist
första gången lägger fram sin humanism i
Det besegrade livet, går han till angrepp
igen. Angreppet gäller här inte bara
psykologien utan vetenskapen över huvud taget,
den vetenskap, vars väsen är att vara
antimetafysisk. Hans metafysiska inriktning
framträder härvid ovanligt klart: »Om
också forskningen aldrig förr nått så långt,
aldrig till sådana resultat, så har den dock
förmått syfta högre, mot betydelsefullare
mål. Har syftat till livsåskådningens enhet
och helhet, har varit själens kamp för att
vinna sin befrielse, hugsvalelse, inte bara
hjärnans kamp för att komma till klarhet.»
I fortsättningen talas det om överdrivet
psykologiskt intresse, som är ett »surrogat
för mänsklig kamp och tro».
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
