Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den borttappade barndomen. Av Olov Gunnarsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olov Gunnarsson
— Vad är det nu igen? sade Mo. Alltid
bråkar ni, alltid skriker ni. Nå vad är det
nu?
— Han knuffade mej i vattnet! tjöt Den
ena sonen. Jag får aldrig göra något.
Alltid ska han hindra mej eller jaga bort mej
eller slå mej.
— Han tar alltid den bästa stenen, när
vi ska fiska, sade Den andra sonen. Den
bästa stenen är min sten, jag har valt ut
den och där ska jag sitta, när jag fiskar.
Jag ska slå ihjäl honom en dag, så får jag
ha min sten ifred.
— Jämt ska ni bråka och slåss, sade Mo.
Och jämt ska du vara elak mot din bror.
— Jag ska slå ihjäl honom en dag, så
får jag ha min sten ifred, sade Den andra
sonen och gick tillbaka upp mot
fiskestenen.
■— Tänk, att ni inte kan vara snälla och
leka lugnt och stilla med varandra, sade
Mo. Ni har ju ingenting annat att göra än
leka. Slåss kan ni göra när ni blir stora,
när ni blir som Fa och jag.
— Lekte du och Fa, när ni var små?
frågade Den ena sonen.
— Ja, naturligtvis, alla leker när de är
barn . . .
Mo tystnade och liksom väntade på något,
såg efter något.
— Naturligtvis, naturligtvis . . .
Nu talade hon inte längre till Den ena
sonen. Hon talade snarare till sig själv eller
kanske till någon, som inte fanns. Sedan
blev hon tyst, bara stod och såg och såg
långt bort och glömde både Fa och sönerna
och fisken och allt som var omkring henne
Hon började tänka, men hon var inte van
vid att tänka, därför kostade det henne
stor möda. Lekte hon och Fa när de var
barn? Ja, visst gjorde de väl det. Alla leker
väl när de är barn. Men hur var det nu, när
hon och Fa var barn? Besynnerligt. Hon
kunde inte komma ihåg något särskilt. Men
mycket annat kunde hon komma ihåg. Hon
kom ihåg när hon fick Den ena sonen. Det
gjorde ohyggligt ont. Hon skrek. Hon trodde
hennes kropp skulle slitas i stycken. Hon
kom ihåg när hon fick Den andra sonen.
Det gjorde nästan lika ont. Hon kom ihåg
när elden en gång slocknade och de en
lång, lång tid fick äta rå mat och frysa
mycket.
Men hur var det när Fa och hon lekte
som barn? Hur lekte de? Vad lekte de?
Och var lekte de? Nej, det var som att
titta in i en dimma. Hon satte sig ner på
marken och höll sitt huvud mellan händerna.
Hon trodde det skulle gå bättre att tänka
då. Hon blundade. Barn, lek. Barn, barn,
lek, lek. Barnen leker. Fa och hon lekte
som barn. Nej, hon såg ingen öppning i
dimtöcknet. Hon försökte erinra sig om
Fa var lika hård mot henne, när hon var
barn, som han nu var hård mot henne, när
hon var vuxen. Han brukade slå henne om
hon gjort något fel, om hon glömt något
eller om hon råkade bränna köttet för hårt
i elden. Då slog han henne till dess hon
gjorde som hundarna, kröp på marken och
gnällde. Då blev han nöjd och glad igen.
Men hon kunde inte erinra sig något sådant
från barndomen. Hennes tankar kretsade
runt i en labyrint. Hon visste eller trodde
sig veta, att någonstans längst, längst inne
i tankevirrvarret skulle hon hitta det, som
hon nu sökte. Hon visste att man kunde
glömma bort saker och ting, sådant som
man inte var tvungen att ständigt hålla
kvar i tanken. Man måste till exempel
komma ihåg att inte elden fick slockna, att
inte födan fick ta slut. Men hon hade glömt
hur det var att vara barn. Hon måste
fråga Fa. Kanske han mindes bättre.
Fa satt med rynkad panna och tuggade
på den stekta fisken. Han sade ingenting
därför att han tänkte på, hur det skulle ha
smakat med ett köttstycke, ett saftigt,
blodfyllt, lagom hårt stekt köttstycke,
sedan han hela långa dagen arbetat med
att stoppa ner sädeskornen och jaga bort
de envisa fåglarna. Han tänkte vidare på
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
