Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergmans läroår, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han fick nämligen ofta besöka Örebro Teater, då Lindbergs eller
andra sällskap gästade staden, och grundlade härunder sina
vidsträckta kunskaper om teaterns värld och villkor. Men särskilt
vid ett tillfälle sprang hans sannskyldiga vurm för
teaterföreställningar i dagen. Det var när den vittra
Örebrosammanslutningen Philomele 1899 skulle uppföra »Preciösa».
Primadonna var ingen annan än fröken Ester Bergman. Detta skaffade
naturligtvis hennes bror tillträde till repetitionerna — och han
försummade ingen. Hela den tid, då de vidlyftiga förberedelserna
för evenemanget ägde rum, hängde sextonåringen på teatern,
följande varje detalj i spelet och regin med obetvingligt intresse.
När till sist allt var över, var han så uttröttad efter det ovana
nattvaket, att han sov en hel dag, något som kom hans mor
att tro, att han blivit sjuk.
Man känner sålunda Bergmans halvvuxna ålder
huvudsakligen på slutsatsernas och de muntliga utsagornas väg.
Emellertid finns det i en packe brev, som hans syster, friherrinnan von
Frisendorff i Örebro, 1934 hittade på sin vind, men som dittills
varit bortglömd, även några dokument från fjorton- och
femtonårsåldern — närmare bestämt från hösten 1897 samt våren och
sommaren 1898 —, vilka låta oss få en liten inblick i hans psyke,
om också inte i hans djupare intressen.
Breven från hösten och våren äro ställda till Ester Bergman,
vilken — som nämnts — vid denna tid vistades i Paris; de äro
sålunda daterade Örebro. De berätta enkelt och en smula
barnsligt raljant om händelserna därhemma; ibland inställa sig
vändningar, som tyda på en mera ovanlig vakenhet. När pojken
en gång fått beröm för att hans brev varit kvickt och roligt,
parerar han i det följande (5/12), att det enda som avhåller
honom från att skicka in systerns välskrivna opus till Svenska
Akademien är »att jag ej vill profanera det». Han använder de mest
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
