Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergmans läroår, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergman använde så länge de levde, omväxlande med »Kära
Små», eller »Kära Små Barn!» Den unge resenären visar en
höggradig oro för att något hänt dem därhemma: »Ni äro väl
för all del inte sjuka?!!! Skrif snart för annars blir jag ängslig.
Skrif snart! Skrif snart! Skrif snart!», och han visar stor
uppfinningsrikedom, när det gäller att på ett omväxlande och
betvingande sätt ständigt på nytt upprepa sin begäran om brev
snarast möjligt. Det sista brevet (30/7) slutar på följande sätt:
Ni må väl alla bra ?! ?! Hur är det med Mamsingens ryggskott!?!?!?! Ni
fäller väl inte för mycket med träd?! Jag är så ängslig att jag ej skall
känna igen Fågelsång!–Alla djuren må väl bra? Här finnes en vådligt rar
kisseunge som jag vårdar på bästa sätt! Adjö nu små gode vänner!
millioner hälsningar till alla men allra mest till Er från er
Baffe.
Man har här otvivelaktigt i några rader en återspegling av den
mycket unge Hjalmar Bergman sådan han tedde sig för sin
familj. Barnslig hängivenhet, stor smeksamhet — gärna yttrande
sig i smeknamn av alla möjliga slag och på alla, som han kom i
närmare beröring med—, »fanatisk» djurvänlighet, som han själv
uttrycker det en gång på äldre år, och inte minst kärleken till
Fågelsång, denna outplånliga affekt, som han själv så
överlägset tolkat i uppsatsen: »Försök till försvar för villa». Själv
kallade han sig för Baffe, ett smeknamn, som han som liten börjat
använda om sig själv och som han behöll hela sitt liv. Det torde
finnas mycket få brev till familjemedlemmarna av Hjalmar
Bergmans hand, där han inte använt namnet Baffe, ofta i de mest
finurliga variationer, som Baffefnutt och Baffelin.
Det är möjligt, att han för sina närmaste pojkkamrater —
Torsten Mellringer och Torsten Karlsson — tedde sig något
annorlunda än vad denna lilla skiss ger vid handen. Major
Mellringer säger sig endast en gång under dessa pojkår ha reflekte-
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
