Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergmans läroår, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fingo naturligtvis inte behålla sina i dopet undfångna namn: den
äldre, Ester, numera friherrinnan von Friesendorff, hette Tova,
den yngre, sedermera fru Elna S :t Cyr, kallades Lisa och sällan
eller aldrig något annat. Modern fick utom de vanliga
variationerna på mor och mamma heta Grodan, ett hedersnamn som
gick tillbaka på de tider, då hon »lekt groda» med sin son. Till
omväxling kunde hon stundom få heta »Ouäcken» eller — i brev
— endast Ou, vars härledning naturligt nog hänger samman med
de små vattendjurens kända läte. Pappa Bergman hette (enligt
systrarnas uppgift) Budda, samt fick dessutom vidkännas
fantastiska förvrängningar av faderstiteln. »Pappagubben» förändras
gärna till »Pappabuppe» men förkortas vanligen till »Gubben»
med varianten »Gubbilupp» och liknande. Farmodern, som intog
en hedersplats i den unge Hjalmars fantasi, kallades »Stassa»
(möjligen efter någon gång då hon varit klädd i »stass» och i
varje fall med hänsyftning på gummans värdiga yttre,
beskrivet i Örebrobekanta och bekanta örebroare) eller ock — med
djup och vördnadsfull reverens — »Änkekejsarinnan av Kina».
Hur Bergman använde sina benämningar illustreras bäst av ett
brev från Rom 3/3 1902, där han skildrar en stor kyrklig
högtidlighet i S:t Peterskyrkan. Påven, berättar ynglingen, kom sist
i en procession, buren på en tron högt över massans huvuden.
»Utkommen i kyrkan reste han sig upp, och lutande krokig som
Stassa av Kina, hans kusin, utdelade han välsignelse till höger
och vänster.»
Två barnkammarord, som man måste ha förklaring på, innan
man kan läsa Bergmans familjebrev, äro »budda» och »göde»
(uttal med hårt g). Båda beteckna något utmärkt, något riktigt
bra, det förra är tydligen huvudsakligen ett substantiv,
användbart om det som den unge Hjalmar gillade, det senare ordet är
både adjektiv och adverb — ett göde, göde porträtt; det blir göde
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
