Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergmans läroår, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig gymnasisten Hjalmar Bergman för dem, som ej kände
honom närmare: en stilla, blyg, tyst pojke, som, därest han kom i
samtal med någon, röjde stora och oväntade kunskaper, men
som inte bar på något oppositionellt eller revolutionärt.
Hjalmar Bergmans studentexamen var en utomordentligt stor
händelse. Jag har träffat en äldre örebroare, som såg den landå,
i vilken den nybakade vid hemkomsten hämtades från
järnvägsstationen. Det blev ett triumftåg genom staden. Ynglingens
sorti från Karolinska läroverket hade väckt uppseende,
skolkamraterna ansågo underbetyget i tyska orättvist. Nu kom den
förfördelade åter med vita mössan ett år före de andra pojkarna i
klassen. I landån satt fru Bergman och hennes son i ett hav av
blommor. Det är säkerligen ingen tillfällighet, att H]almar
Bergman i sitt mest kända verk, Markurells i Wadköping, på sätt och
vis byggt ett epos över den svenska studentexamens centrala
plats som familjär tilldragelse i borgerliga kretsar. Det var
intensivt upplevd verklighet.
Bergman var alltså student — och ännu ej fyllda sjutton år.
Vare sig det skulle fattas som en belöning för prestationen eller
ej — på sommaren fick han och systern Ester göra en resa till
passionsspelen i Oberammergau, en resa, som kom att utsträckas
till Österrike, och som i sin helhet bland annat omfattade
städerna Berlin, München och — efter Oberammergau — Salzburg
och Wien. Denna resa — den unge mannens tredje utlandsfärd
— kom att fästa sig på ett särskilt sätt i de två resenärernas
minne, enär såväl förrådet av kläder som av pengar var för litet
tilltaget. Kläderna blevo smutsiga, trasiga, och kamrern fick
sända pengar till Berlin för att de skulle kunna komma därifrån
— ett minne, om vilket Hjalmar Bergman ofta talade. Men det
är ur andra synpunkter som den korta treveckorsresan var
märklig. Den möjligheten kan nämligen inte uteslutas, att den bli-
12 127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
