Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergmans läroår, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skönt, det här». Men när jag så såg spaden lyftad blef jag rädd
för stenarna och skrek till mig däroppe: »Tag småsten!» och
så svarade jag: »Här finns endast storsten men blunda bara,
då blir det som ett täcke». Och så högg jag i med spaden och
blundade — och vaknade naturligtvis! Var det inte en konstig
dröm — och än mer konstig emedan jag e j är sjuk — tvärtom
har mitt hufvud varit utmärkt den sista tiden.
Bland det myckna jag sett här sedan jag senast skref, är
först Moses af Michelangolo. Aldrig har jag sett en så
gigantisk tröstlöshet som i den bilden. Vidare »Den döende galliern»
och Antinous, fångad af en rädsla, som han ej vill fly, stirrande
— stirrande —
Jag kom att tänka på Rydbergs
’Yngling, lär oss lifvets gåta!
Du som skådat lifvets ström.»
Att i de sista raderna — citatet från Rydberg är, som man
märker, mycket fritt — finns en medveten sammanställning av
livsgåtan å ena sidan, en ångestupplevelse å den andra lider väl
intet tvivel. Rydberg ser det drömska vemodet hos Antinous,
Bergman ser framför allt rädslan. Det är i så fall en
tankeförbindelse, som är ett omen för en stor del av hans produktion
under ungdomsåren, och i viss utsträckning för hela den
diktning, vars avslutningsvinjett är den tragiska gestalten Jac
Trac-bac — Clown Skräck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
