Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Bergmans läroår, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tunis», skriver han 6 november, »är som Ni kan tänka, en mycket
intressant plats. Större delen af staden är fortfarande arabisk. Små och väl
förgallrade hus där haremsdamerna vaktas. Och så finns det stora bazarer,
öfvertäckta små gator med öppna bodar, där de sitta och arbeta och sälja. Där
har jag köpt julklappar åt Er, systrarna och småungarna. Men det må ni
tro var ett lefverne. Man får gå in i ett inre rum, och där får man sitta
och dricka kaffe en stund tillsammans med värden. Så frågar han, hur ens
vördnadsvärde fader mår — modern bryr han sig inte om! — och så frågar
han, hvarifrån man är. Och då han så får höra att man är från Sverige,
blir han mycket glad och förklarar att den svenska och den arabiska nationen
städse varit de skönaste vänner. Sen visar han sina saker, och då man
frågar efter priset, säger han att vänner emellan finns inga pris. Slutligen
kryper de emellertid fram och så börjar en ohygglig prutning, och efter många
om och men får man ett pris, som »ska upprätthålla vänskapen mellan
nationerna». Då går man till en gubbe, som sitter hopkrupen vid kassakistan och
lämnar honom ungefär hälften av sista priset, och sen gubben efter något
betänkande och under personalens verop stoppat pengarna i kistan, anses
affären vara uppgjord.»
1 detta brev har man redan ett stycke Hjalmar Bergmansk
kvickhet. Endast en gång- har han i sin diktning använt ett
österländskt motiv — i Vävaren i Bagdad — men han blev Tusen
och en natts svenske översättare, och tecknar i inledningen till
denna översättning en om inlevelse och självsyn vittnande
österländsk bildserie.
På hösten 1905 blev den sjuttonåriga fröken Stina Lindberg
bjuden av fröken Eva Bonnier att följa med på en
rekreationsresa i Europa. De båda damerna voro ute i 3/4 år och besökte
Tyskland, Österrike och Italien. Ingenting var naturligare än
att man gjorde en visit även i Firenze, och att man där
sammanträffade med den unge lovande författaren. Det torde ha
varit så sent som i december: i mitten av november hade
Hjalmar Bergman åter inträffat i staden. Innan man åter avreste,
hade emellertid de båda ungdomarna i all hemlighet överens-
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
