Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Beskrifning öfver Oregon och Washington, Land och Folk, Natur, Resurser, o. s. v. - 13. Kineserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
OREGON OCH WASHINGTON’.
Eå ryggen. På lappen är någonting skrifvet på sanskrit, som
varken presten eller någon annan lär förstå. Efter följa ett
halft dussin andra prester, klädda i blå skrudar. Dessa knäböja
bakom öfverstepresten, som tager plats vid altaret och under
ackompanjemang af orkestern i en sjungande ton uppläser en
lång ramsa ur en bok, betonande alla vigtigare punkter genom
att våldsamt ringa på en liten klocka, medan klarinetten ger till
ett dubbeltjut, cymbalen och pukan larma värre än förut, och
trumslagaren bemödar sig att knacka sönder sitt "instrument".
Emellanåt tager presten munnen full med te och utsprutar det
i luften på ett föga aptitligt sätt.
Festen når sin höjdpunkt sista dagen. Då tillåtas ändtligen
andarne, som blifvit inbjudna, att stilla sin hunger. En framför
Joss-huset upphängd trädgren, på hvilken andarne tros ha lägrat
sig, bäres vid 10-tiden på qvällen till en för tillfället uppförd
lådliknande byggnad, som hvilar på fyra stolpar midt på gatan.
I denna låda står ett bord, och till detsamma bäras
anrättningarne från altaret. Presterskapet och klarinettblåsaren klättra
upp för en stege och slå sig ned kring bordet samt fortsätta
gudstjensten med läsning, sång, klarinett-tjut och ett oafbrutet
utkastande af brinnande pappersluntor, representerande kläder
och pengar. Längs båda sidor af gatan på en sträcka af ett par
hundra fot äro eldbrasor upptända, hvilka flitigt underhållas
från uppstaplade vedhögar, hvarjemte papperseldar hållas
oafbrutet brinnande i gamla fotogenkannor mellan vedbrasorna,
medan kinestemplet och angränsande hus skimra i alla slags
färger i återskenet från de kulörta lyktorna, och hundratals
menniskor trängas på trottoarerna, beskådande det nattliga
skådespelet. När så prestskaran, företrädd af klarinettblåsaren och
följd af ett halft dussin poliskonstaplar, hvilka äro der för att
afstyra möjliga inblandningar af de hvita, skrider fram mellan
eldarne, bärande djefvulsbelätet till en annan lådbyggnad vid
gatans motsatta ända, hvarefter de heliga männen, lika andäktigt
och med lika afmätta, högtidliga steg återvända till sin plats i
lådan och under sång, påminnande om en förtappad själs qvidan,
kasta maten ut i luften; och när kort derefter djefvulsfiguren
tages från sin plats och kastas i elden,—då har det bizarra,
tokiga skådespelet nått sin höjdpunkt; åskådaren känner sig
försagd, nästan uppskakad, och lemnar platsen med ett intryck af
afgudatjenstens hemska tomhet, hvilket aldrig kan utplånas ur
hans själ.
Djefvulsbelätet bär på sitt hufvud en liten bild af barm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
