Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Cellen och urdjuret. - Urdjurskolonien, stamformen för de flercelliga djuren. - Dessas fosterutveckling och lägsta existensform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 11 — .
högre, de flercelliga organismerna uppkommer
emellertid ej genom denna den fria cellens
högsta fulländning — en sådan öfvergång sker
på en helt annan väg. Det är nämligen ur-
b k b
Fig. 13. Ett infusionsdjur (förstoradt); m mun; a anus;
b vätskefyld blåsa; k kärna. (Efter Kükenthal).
djurens kolonibildning, som bildar
utgångspunkten för de flercelliga varelsernas
uppkomst.
Hos en del urdjur skiljas vid den förut
skildrade fortplantningen genom delning ej
delningsproduktionerna för att föra hvar och
en sitt »encelliga» lif, utan de förblifva
förenade, lägga sig intill hvarandra till
bildandet af en koloni.
I denna kolonibildning kunna vi särskilja
N
flera grader, som beteckna lika många sta
tioner på vägen till de flercelliga
organismernas utveckling. Sålunda bildas kolonier af
urdjuren därigenom, att ett större eller
mindre antal af dessa senare äro sins emellan
förenade genom en geléartad substans, som af-
Fig. 14. En urdjurskoloni; förstorad.
söndras af cellindividerna (fig. 14). Intimare
blir sammanhanget mellan de enstaka
kolonier bildande urdjuren därigenom, att, såsom
förhållandet är hos vissa andra former, ur-
djuren lägga sig omedelbart intill hvarandra
utan mellankomst af något förenande ämne.
Intet af de nu nämnda fallen har dock
hunnit öfver det typiska kolonistadiet: de
encelliga organismerna hafva bevarat sin
själfständighet tämligen oafkortad, och sambandet
dem emellan är åtminstone i hufvudsak blott
ett yttre. Annorlunda blir förhållandet, när det
utvecklar sig en arbetsfördelning mellan de
olika individerna i kolonien, d. v. s. när vissa
urdjur, således vissa celler i kolonien öfvertaga
en bestämd funktion, som ej kan utföras af de
öfriga. Så är t. ex. fallet hos Volvox (fig. 15):
en koloni af talrika cellindivider, hvilka bilda
väggen af ett med ett geléartadt ämne fyllat,
omkring en millimeter stort klot. Medan
flertalet af dessa cellindivider äro likartade och
liksom andra närbesläktade urdjur försedda
hvardera med två flimmerhår (a), uppnår ett
mindertal en betydligare storlek, mister
flimmerhåren och får ett annat utseende (b).
Fig. 15. Del af en Volvox-koloni; förstorad.
De förra ombesörja koloniens ställflyttning
samt upptagandet och tillgodogörandet af
näringen, hvaremot de senare, sedan de öfriga
dött och kolonien blifvit upplöst, genom
delning bilda nya kolonier, alliså ombesörja
fortplantningen. I en sådan Volvox-koloni hafva
sålunda cellerna utbildat sig i två
skildariktningar: en del hafva blifvit kroppsceller (a), andra
könsceller (b). Koloniens alla individer (=
celler) kunna ej längre utföra alla de förrättningar,
som äro erforderliga för artens bestånd, endast
en del äger förmågan att fortplanta arten. Som
de två slagen af enskilda individer sålunda
stå i ett nödvändigt lifssamband med
hvarandra, så hafva vi hos Volvox ej längre en koloni
af själfständiga individer i vanlig mening.
En sådan urdjurskoloni står fastmera på
gränsen till en flercellig organism, i hvilken
cellindividerna till förmån för helheten uppgifvit
en del af sin individualitet och öfvertagit
skilda funktioner.
Kunna vi ock för närvarande ej med säker-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
