Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Landtdjurens uppkomst. - Individens utvecklingshistoria är en förkortad upplaga af släktets. - Alla högre ryggradsdjur, människan inbegripen, härstamma från fiskliknande organismer. - Funktionsväxling. - Fåglarnas uppkomst. - Likheter, framkallade af likartadt lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utvecklingshistoria fullkomligt ojäfaktiga bevis
på, att de äro de ursprungligaste, de minst
omdanade bland alla på land lefvande
ryggradsdjur.
Ett oeftergifligt villkor för att ett
vattendjur skall hafva någon utsikt att taga sig
fram på landbacken är tydligtvis, att det
undergår en omdaning åtminstone i två
väsentliga punkter: andedräktsorganen måste
blifva skickade att upptaga syre ur luften i
stället för ur vattnet — eller med andra ord:
gälarna måste ersättas af lungor —, och
fenorna måste ombildas till lemmar, ägnade
för rörelse på fast underlag. Båda dessa
olika, ännu i dag kvarlefvande grupperna,
hvilka motsvara lika många skeden i denna
småningom försiggående öfvergång från
vatten- till landtlif.
Amfibierna delas i två hufvudafdelningar:
stjärtamfibierna, till hvilka höra bland andra
våra vattenödlor och den i mellersta och
södra Europa vanliga salamandern (fig. 51)
samt de stjärtlösa amfibierna, allmänt
bekanta under skepnaden af grodor och paddor.
Inom den förstnämnda afdelningen tar sig
den gradvisa förändringen i lefnadssättet
uttryck i dess tre grupper. Den lägsta
gruppen bildas af de mest fullständiga vatten-
Fig. 52. Gälbärande vattenödla (Menobranchus) ; omkring 1/4 naturlig storlek (efter Brebm).
villkor har det lyckats amfibierna att
uppftylla, om ock lungor och lemmar äro enklare,
mindre utbildade än hos alla andra på land
lefvande ryggradsdjur. Men ej nog härmed!
Amfibierna förråda sin låga härkomst och sin
intima släktskapsförbindelse med vattendjur
därigenom, att de förutom lungor äfven äga
gälar antingen under hela lifvet eller blott
under ungdomen (som larver); också lefva
alla som ungar i vatten. Vattenlifvet har
således ej öfvergifvits med ens, ej
oförmedladt; först så småningom har amfibien
lyckats afpassa sig för lifvet på land. Detta
ådagalägges ej blott genom gången af dess
individuella utveckling utan ock genom de
djuren, som under hela sitt lif bibehålla
gälarna (fig. 52); hos nästa grupp försvinna
visserligen gälarna hos det utbildade djuret,
men gälöppningen kvarstår, medan ändtligen
hos den tredje och högsta gruppen, till
hvilken våra vattenödlor och salamandern (fig. 51)
höra, både gälar och gälöppningar
fullständigt försvinna med åldern. Men äfven i
andra afseenden ådagalägga de sistnämnda, att
de kommit högre upp på lifvets trappstege än
de öfriga stjärtamfibierna. Hos dessa kvarstår
nämligen ryggsträngen (se ofvan sid. 18)
lika oförändradt som hos flertalet fiskar,
och flera partier af skelettet hinna aldrig
öfver broskstadiet, medan vattenödlorna såväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
