Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 117 —
Johanna.
Begråt mitt öde, och beklaga mig!
Sorel.
Hvad kan väl fattas dig uti din lycka?
Du har dill löfte fyllt; vårt land är fritt;
1 kröningsstaden in du fört din konung,
Af seger krönt, och kämpat dig till ära.
Med hyllning följer dig ett lyckligt folk;
Från alla lungor strömmar ut ditt lof,
På denna liöglid du gudinnan är,
Och kungen sjelf, af gyllne kronan smyckad,
Ej strålar skönare än du.
Johanna.
O! kunde
Jag djupt förborga mig i jordens sköte!
Sorel.
Hvad är det? Hvad du talar sällsamt nu!
Hvem kan väl våga fritt se upp i dag,
Om du sä der slår dina ögon neder?
Jag må väl rodna, jag, som känner mig
Så liten inför dig, och ej kan lyfta
Mig lill din höghet och din hjeltestyrka!
Ja! jag vill yppa dig min hela svaghet:
Ej fosterlandets ära, icke thronens
Eörökla glans och folkets segerfröjd
Jvan sysselsätta detta svaga hjerta.
Ciz enda varelse det fyller opp;
Det har blott rum för denna enda känsla.
Han ar den dyrkade, lians namn välsignas:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
